tisdag 5 juli 2011

Nolltolerans är möjligt. Så får vi en skola utan kränkningar, och diskriminering.

Den rubrik jag satte på det här inlägget hade också ett seminarie som Riksförbundet Attention hade idag under Almedalsveckan i Visby. Jag satt där och hade trott att man skulle prata om frågan ur ett NPF-perspektiv: hur kan vi göra så att de elever med en sådan diagnos inte blir kränkta? Istället handlade seminariet om mobbning och kränkning elever emellan, om skolan som brottsplats osv. Jag ville säga lite om vad min son varit med om - han har inte blivit mobbad av andra elever, men jag anser att vuxenvärlden har kränkt honom rätt grovt.

Tillslut fick jag ordet, jag blev nästan lite irriterad på att alla andra gick före, men det var bra att jag fick det som sista person innan tiden för seminariet var ute. Jag berättade lite kortfattat vad vi har gått igenom och efteråt kom massor av personer fram till mig: från dyslexiförbundet, specialpedagoger, från föreningen Skolmorfar och andra som jag inte uppfattade vilka de var. Alla gav mig orden: "fortsätt kämpa", "ni har gjort det bra" osv. Jag satt och pratade lite mer med en specialpedagog som ville ha den här bloggadressen och hon avslutade med att hon tyckte att de lilla samtalet vi haft nu kunde göra henne till en bättre specialpedagog! Att jag startade den här bloggen var nog inte så dumt i alla fall!

Då jag lämnade seminariet var jag alldeles sluttömd, skakis och gråtfärdig. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig efter den vår som varit...