torsdag 16 juni 2011

Dottern är ledsen...

Det är många som berörs av det som hänt i vår familj. Gick in på min dotters Facebooksida och hittade hennes statusrad från i tisdags. Jag gråter. Hon är så himla fin. Snart 12 år.

En annans historia

Pratade med en bekant igår som är i samma situation som oss, med den skillanden att den sonen numera är myndig. Den killen fick sin ADHD-diagnos för ett och ett halvt år sedan. Föräldrarna har innan dess tjatat om utredning i 10 år! Då han fick sin diagnos fick han även ART-träning och KBT-samtal. Men de har inte hjälpt killen rätt, tyvärr. Pappan har fixat en massa jobb åt honom då han inte velat gå i skolan, men de jobben har han struntat i. Han försvinner och bor hos kompisar ibland, föräldrarna kan inget göra. Eftersom den här killen är myndig kan inte heller socialtjänsten göra något, de säger bara "ja, han är välkommen hit då det gått åt pipan och då kan vi greja försörjningsstöd". Den här killen hör naturligtvis inte heller längre till BUP, utan vuxenpsyk och eftersom han är myndig har föräldrarna ingen insyn i vad som sker inom psykiatrin...

Då jag hörde den här berättelsen tänkte jag på min son. Den här myndiga killen jag skriver om här beter sig på precis samma sätt som min son gjort, men min son är inte än myndig. TACK OCH LOV! Kan inte förstå hur de här föräldrarna känner! Det måste vara fruktansvärt! Värre än vi haft det. Och vi har haft det väldigt tufft.

tisdag 14 juni 2011

Placering och LVU

Förra veckan rymde sonen igen. Tidigare då han rymt har han kommit hem efter en eller ett par nätter. Den här gången kom socialjouren hem med honom och sa att de skulle åka till en familj i en grannkommun. Att det var vad han ville. Och så skedde. Dagen därpå rymde han även från den familjen. Han tyckte inte att det var så kul där. Så han rymde till stan igen.

Dagen därpå hittade man honom på stan. Hans pappa såg honom och höll span på honom till socialjouren kunde komma. Hade han gått fram till sonen hade sonen ögonaböj dragit och socialjouren skulle få svårt att hitta honom igen. Socialjouren kom tillslut, tog in honom till sig och kunde prata med honom och han tyckte att han hade ett rätt så bra liv. Att han visst kan ta hand om sig och att det var helt okej att sova hos olika kompisar. Socialsekreterarna berättade för honom att de skulle skjutsa honom till det hem han rymt från. Efter ett tag hade sonen brutit ihop totalt, börjat gråta och sa han ville hem till mig eller pappan.
"Nej, nu är det så här att du har haft hur många chanser som helst. Nu är det så att nu har alla chanser tagit slut", sa de till honom. Kl 2.30 fick de till ett LVU.

Idag har det gått några dagar ytterligare. Familjen han varit hos några dagar nu kan inte längre ha honom hos sig. Idag har socialtjänsten fått arbeta akut med att hitta en annan lösning för min son. När vi satt och åt middag ringde de och berättade att det var på väg till ett så kallat HVB-hem (Hem, Vård, Behandling). Tanken är tydligen att där ska han vara under sommaren för att komma tillbaka hem till oss i familjen lagom till skolan börjar igen. Jag försöker att inte tänka på hur det kan bli då, i höst. Jag försöker tänka att nu är nu. Sen kommer sen.

Under hela den här sista veckan har jag knappt sovit, knappt ätit. Jag har tur som har en vän som bokstavligen burit mig och tagit hand om mig sedan i fredags. Som sett till att jag sovit och ätit. Som har funnits där som en stadig klippa. Och jag har tur som har andra vänner som också finns där på andra sätt.

Nu är nu. Sen kommer sen.