Häromdagen ramlade jag över ett intressant inlägg om ADHD-medicinering grundat på en ny studie som gjorts i USA. Jag blev så glad eftersom allt som sas vid den anhörigträff vi hade i början av juni, på det hem sonen bor, spolierades med vetenskaplig fakta. En dag ska jag ta och ha ett ordentligt prat med dem på hemmet. Jag har tänkt ta med mig läkare som är bra på sånt här och som kan ge mig vind i ryggen.
Läs inlägget här!
fredag 20 juli 2012
söndag 10 juni 2012
Fördomar och låg kunskapsnivå
I helgen har det varit en anhörigträff för oss som har ungdomar placerade på det hvb-hem där sonen numera bor. Initiativet var bra, det var fint att träffa de andra föräldrarna och syskonen och prata om situationen. Vi har alla olika bakgrunder och olika orsaker till varför våra ungdomar blivit placerade.
Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.
Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.
Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.
Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.
Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!
Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.
Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.
Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.
Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.
Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.
Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!
Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.
fredag 8 juni 2012
Om ADHD och medicinering
Det har pratats så mycket om ADHD och medicinering. Att medicinen är knark, att föräldrar drogar sina barn med amfetamin osv osv osv. KRIS (Kriminellas revanch i samhället) har också en slogan om att "statligt knark är också knark" och de accepterar inte att deras medlemmar tar t ex Conserta för sin ADHD. Vansinne, säger jag!
Ylva Ginsberg har precis disputerat med sin avhandling "Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates" som är gjord på intagna vid Norrtäljeanstalten. I den studien har man sett att medicinering av bland andra fd missbrukare, som visat sig ha ADHD, ger väldigt bra effekt. Läs mer här>>
Methylphenidate treatment of adult male prison inmates with attention-deficit hyperactivity disorder: randomised double-blind placebo-controlled trial with open-label extension
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder
Long-term functional outcome in adult prison inmates with ADHD receiving OROS-methylphenidate
Ylva Ginsberg har precis disputerat med sin avhandling "Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates" som är gjord på intagna vid Norrtäljeanstalten. I den studien har man sett att medicinering av bland andra fd missbrukare, som visat sig ha ADHD, ger väldigt bra effekt. Läs mer här>>
Hennes publicerade artiklar kan man läsa på länkarna nedan:
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorderMethylphenidate treatment of adult male prison inmates with attention-deficit hyperactivity disorder: randomised double-blind placebo-controlled trial with open-label extension
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder
Long-term functional outcome in adult prison inmates with ADHD receiving OROS-methylphenidate
måndag 21 maj 2012
Vad är vad?
Idag har vi haft möte på sonens skola, ett uppföljningsmöte för att prata om hur våren sett ut och fungerat och vad som behövs inför kommande hösttermin. Och jag har så svårt att veta vad som är vad. Skolan lägger väldigt mycket resurser på den klass han går i. Mycket mer än de tidigare gjort. Ändå fungerar det inte. Historiskt har han ju aldrig haft en fungerande skolgång, i princip. Han tror bland annat han kan bestämma att han inte ska åka skidor eller skridskor på gympan eftersom han inte tycker det är så roligt. Under det möte vi hade idag sas det flera gånger att "det vill han ju inte", "det kommer han aldrig att gå med på" och tillslut kände jag att jag måste tala om att det är inte en kille på 15-16 år som ska kunna bestämma saker och ting. Att vuxna måste sätta ner foten och faktiskt tala om ett och annat.
Nu är det så att han genom åren också blivit misshandlad, som jag ser på det. Han har fått fel diagnos - inte bara en gång utan två gånger. Efter den andra utredningen funkade skolan allt sämre och han blev satt i särskola, det var det absolut bästa sa vår barnpsykolog. Men det var inte rätt det heller... Så vi fick leta en ny skola igen och allt lovades skulle bli så bra så bra, men det blev det inte. Det blev tillslut så illa att det blev ett LVU och där är vi idag. Killen har inte haft det så lätt, kan man lugnt konstatera!
Så vad är nu vad i den situation som är idag, funderar jag. Vad är hans ADHD? Vad är hans historia? Är det också så att han är lat och bekväm som han alltså kan styra över? Jag vet faktiskt inte vad som är vad. Vilka krav vi kan ställa och vilka krav som är orimliga att ställa. Det är riktigt svårt!
Nu är det så att han genom åren också blivit misshandlad, som jag ser på det. Han har fått fel diagnos - inte bara en gång utan två gånger. Efter den andra utredningen funkade skolan allt sämre och han blev satt i särskola, det var det absolut bästa sa vår barnpsykolog. Men det var inte rätt det heller... Så vi fick leta en ny skola igen och allt lovades skulle bli så bra så bra, men det blev det inte. Det blev tillslut så illa att det blev ett LVU och där är vi idag. Killen har inte haft det så lätt, kan man lugnt konstatera!
Så vad är nu vad i den situation som är idag, funderar jag. Vad är hans ADHD? Vad är hans historia? Är det också så att han är lat och bekväm som han alltså kan styra över? Jag vet faktiskt inte vad som är vad. Vilka krav vi kan ställa och vilka krav som är orimliga att ställa. Det är riktigt svårt!
torsdag 17 maj 2012
Strategier
Min son! Han är så underbar! Han har skött sig snyggt länge nu och inser vinsten i det! Den harmoniska killen jag umgås med idag är en helt annan än den superstressade killen för ett år sen! Då han rymde hemifrån, då han höll på med dåliga saker. Idag säger han till mig(!) att jag måste lugna ner mig... Han har en låt som får honom att somna. Han säger: "Och jag somnar nästan direkt! OCH vaknar PIGG! Lyssna på låten och andas in genom näsan och ut genom munnen" utbrister sonen! Jag är helt stum!
fredag 20 april 2012
Utvärderingsmöte
Under våren har sonen fått komma hem varannan helg och delat helgen mellan mig och pappan. Tidigare har vi bara fått träffas, där han bor, några timmar/månad så det har varit en stor skillnad! Vad vi märkt är att kring sonen finns numera ett lugn som jag tror inte jag sett hos honom tidigare! Urskönt! Samtidigt så ställer det ju frågor om framtiden också...
LVU eller inte LVU - det är frågan
Eftersom han nu skött sig så bra, skolan har börjat fungera (äntligen!) och livet börjar lugna ner sig är det ju inte alls säkert att han får ett fortsatt LVU på sig. Och hur kommer då hans framtid att se ut det närmaste året? Måste han flytta hem och byta skola - igen? Eller kan han bo kvar där han bor nu och gå kvar i samma skola? Vad händer om socialtjänsten tycker att det är för dyrt att ha honom placerad fortsättingsvis...? Frågorna är många och oron börjar komma rätt bra i min kropp. Även i sonens kropp, säger föreståndaren på HVB-hemmet han bor i.
Dagens möte på socialtjänsten
Vi har i eftermiddag haft ett möte för att utvärdera hur våren gått med utökad kontakt och att han faktiskt varit hemma på helgerna. Det har gått bra. Vi kom in på framtiden och först satte handläggaren upp lite olika alternativ för framtiden:
1) Han flyttar hem (inte ett alternativ för vare sig mig, pappan eller föreståndaren på hemmet).
2) Han går kvar på skolan, men som hon sa: "Det känns kanske lite magstarkt att han ska bo på ett HVB-hem för att gå kvar på skolan".
3) Han går kvar på skolan och bor i annan familj på orten han bor på!
Där röt jag till! Skolan funkar BÄTTRE - ja. Men funkar inte BRA. HVB-hemmet har alla möjligheter att stötta, stödja, finnas till på ett sätt som inte jag och pappan kan eftersom vi har andra jobb för brödfödan och hittills har det ju inte alls funkat så bra med oss som stöd i skolan. Jag satte ner foten och sa att "Vadå magstarkt att han ska bo kvar på ett HVB-hem för att skolan inte funkar? Funkar inte skolan så funkar inget alls! Han är inte alls färdigbehandlad bara för att han lugnat ner sig!" Innan mötet var klart frågade hon, för tydlighetens skull, vad det var vi ville. Vi vill han ska bo kvar på hemmet där han bor och går kvar på samma skola han nu går även nästa år. Han ska ta betyg i 9:an då och det är väldigt viktiga betyg. Eller som jag sa: "Vi måste hitta den mest hållbara lösningen för vår son, för hans framtida liv och fram till hans död".
Hur blir det då?
Då jag sagt som jag tycker och stampat ner foten så hårt som jag gjorde kommer de att försöka få sonen att själv vilja bo kvar och ha det oförändrat även nästa år. Om han går med på det blir det en SoL-placering (=placering enligt socialtjänstlagen och den är frivillig). Om han inte går med på det kommer de, trots att saker funkar så pass bra som de gör nu, att förorda ett fortsatt LVU en period till. Jag hoppas sannerligen att allt kommer lösa sig smärtfritt!
LVU eller inte LVU - det är frågan
Eftersom han nu skött sig så bra, skolan har börjat fungera (äntligen!) och livet börjar lugna ner sig är det ju inte alls säkert att han får ett fortsatt LVU på sig. Och hur kommer då hans framtid att se ut det närmaste året? Måste han flytta hem och byta skola - igen? Eller kan han bo kvar där han bor nu och gå kvar i samma skola? Vad händer om socialtjänsten tycker att det är för dyrt att ha honom placerad fortsättingsvis...? Frågorna är många och oron börjar komma rätt bra i min kropp. Även i sonens kropp, säger föreståndaren på HVB-hemmet han bor i.
Dagens möte på socialtjänsten
Vi har i eftermiddag haft ett möte för att utvärdera hur våren gått med utökad kontakt och att han faktiskt varit hemma på helgerna. Det har gått bra. Vi kom in på framtiden och först satte handläggaren upp lite olika alternativ för framtiden:
1) Han flyttar hem (inte ett alternativ för vare sig mig, pappan eller föreståndaren på hemmet).
2) Han går kvar på skolan, men som hon sa: "Det känns kanske lite magstarkt att han ska bo på ett HVB-hem för att gå kvar på skolan".
3) Han går kvar på skolan och bor i annan familj på orten han bor på!
Där röt jag till! Skolan funkar BÄTTRE - ja. Men funkar inte BRA. HVB-hemmet har alla möjligheter att stötta, stödja, finnas till på ett sätt som inte jag och pappan kan eftersom vi har andra jobb för brödfödan och hittills har det ju inte alls funkat så bra med oss som stöd i skolan. Jag satte ner foten och sa att "Vadå magstarkt att han ska bo kvar på ett HVB-hem för att skolan inte funkar? Funkar inte skolan så funkar inget alls! Han är inte alls färdigbehandlad bara för att han lugnat ner sig!" Innan mötet var klart frågade hon, för tydlighetens skull, vad det var vi ville. Vi vill han ska bo kvar på hemmet där han bor och går kvar på samma skola han nu går även nästa år. Han ska ta betyg i 9:an då och det är väldigt viktiga betyg. Eller som jag sa: "Vi måste hitta den mest hållbara lösningen för vår son, för hans framtida liv och fram till hans död".
Hur blir det då?
Då jag sagt som jag tycker och stampat ner foten så hårt som jag gjorde kommer de att försöka få sonen att själv vilja bo kvar och ha det oförändrat även nästa år. Om han går med på det blir det en SoL-placering (=placering enligt socialtjänstlagen och den är frivillig). Om han inte går med på det kommer de, trots att saker funkar så pass bra som de gör nu, att förorda ett fortsatt LVU en period till. Jag hoppas sannerligen att allt kommer lösa sig smärtfritt!
söndag 12 februari 2012
Från 100 till 0
I helgen har hemmet varit fullt med människor och själar. När det gäller min son har vi fått mer tid att umgås. Från att det varit så att pappan och jag haft tid varannan gång och varannan helg (dvs vi har fått var fjärde tillsammans med honom) några timmar där på orten han bor, har vi nu fått att sonen kommer hem varannan helg och så delar vi på helgen. Den här helgen var den första på det sättet.
Sonen gick igång inför den här helgen och ville gå på discot som anordnas av kommunens fritidsgårdar. Men det är det inte riktigt läge för än. Vi måste skynda väldigt långsamt. Hans helg började hos sin far och jag hämtade honom igår för att fortsätta helgen hos mig. Det var också min födelsedag, så vi hade middag här tillsammans med mina föräldrar, min särbo och hans barn. Huset fullt, alltså.
Vi har haft en lugn och fin helg. Riktigt fin! Det är så skönt att se att sonen nu har hittat ett lugn i sig. Jag vet att det inte alltid är så, jag får rapporter från hemmet där han bor om hur han reagerar på saker och ting. Men då han är hemma här, då han vet vad det är som gäller, då han vet att kompisar inte kommer på fråga. Då är det lugnt. Och skönt.
Vi har varit ute i fina vårvintervädret som varit här idag, grillat korv och åkt pulka. Som en bra söndag ska vara.
Jag körde lillasyster till pappan tidigare i afton. Sonen var kvar hemma. Han rymde inte. Han var lugn. Som han varit hela helgen. När han skulle bli hämtad kom ångesten över mig. Jag vill bara ha honom här! Tänk om vi skulle få en vecka tillsammans! Bara han och jag, inget jobb eller skola. Åh, vad jag vill börja om med allt! När det är så fint som vi har det nu tillsammans är det också lätt att bli lurad och tro att allt är fixat. Någonstans vet jag att det är lång väg tillbaka. Men jag vill att det ska vara bra och enkelt och det nu!
Så från att ha haft mitt hem fullt med fina människor sitter jag här nu själv. Med mina tankar. Och med mina önskningar om ett liv i lugn, ro och harmoni.
Sonen gick igång inför den här helgen och ville gå på discot som anordnas av kommunens fritidsgårdar. Men det är det inte riktigt läge för än. Vi måste skynda väldigt långsamt. Hans helg började hos sin far och jag hämtade honom igår för att fortsätta helgen hos mig. Det var också min födelsedag, så vi hade middag här tillsammans med mina föräldrar, min särbo och hans barn. Huset fullt, alltså.
Vi har haft en lugn och fin helg. Riktigt fin! Det är så skönt att se att sonen nu har hittat ett lugn i sig. Jag vet att det inte alltid är så, jag får rapporter från hemmet där han bor om hur han reagerar på saker och ting. Men då han är hemma här, då han vet vad det är som gäller, då han vet att kompisar inte kommer på fråga. Då är det lugnt. Och skönt.
Vi har varit ute i fina vårvintervädret som varit här idag, grillat korv och åkt pulka. Som en bra söndag ska vara.
Jag körde lillasyster till pappan tidigare i afton. Sonen var kvar hemma. Han rymde inte. Han var lugn. Som han varit hela helgen. När han skulle bli hämtad kom ångesten över mig. Jag vill bara ha honom här! Tänk om vi skulle få en vecka tillsammans! Bara han och jag, inget jobb eller skola. Åh, vad jag vill börja om med allt! När det är så fint som vi har det nu tillsammans är det också lätt att bli lurad och tro att allt är fixat. Någonstans vet jag att det är lång väg tillbaka. Men jag vill att det ska vara bra och enkelt och det nu!
Så från att ha haft mitt hem fullt med fina människor sitter jag här nu själv. Med mina tankar. Och med mina önskningar om ett liv i lugn, ro och harmoni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)