Nu var det oerhört länge sedan jag skrev i den här bloggen. Jag antar att jag en dag kommer sluta skriva i den helt och hållet. Men vill i alla fall uppdatera er om läget idag! För nya läsare rekommenderar jag att läsa sammanfattningen av vår historia och det gör man här.
Idag mår vi alla mycket bättre än på länge! Jag har fått hjälp via stressrehabilitering och det har hjälpt mig enormt mycket! Min son, som är den som äger vår historia som jag skriver om här, har också landat i sig själv och mognat vansinnigt mycket! Jag är så stolt och mammahjärtat svämmar över av kärlek! :-) Vill berätta om två olika händelser som var för sig säger rätt mycket om hur han fungerar idag:
- Han skickar mig ett sms med en fråga. Egentligen vet han nog svaret på den (det är ett nej-svar), men han ber mig i alla fall fundera på saken. Han vet att jag är rätt så direkt och snabb i att svara. Han skriver i sms:et: "Om du säger nej är det 100% förståeligt även fast ett NEJ i det här sammanhanget suger hårt (...) LÄS FÄRDIGT OCH TÄNK IGENOM innan du svarar!"
- Nästa gång han gör mig superstolt var bara häromdagen. Jag hade inte fått information om en grej och det var inte alls hans fel. Det var föreståndaren i hemmet där han bor som missat att informera mig. Men det är honom jag pratar med och han får min frustration. Han säger: "Mamma, det är inte mig du är arg på. Du får ta det där med henne. Inte med mig!". Punkt slut. Att inte ta emot den där frustrationen är superstarkt! Inte är det ofta jag klarar av att kasta tillbaka bollen till där den egentligen hör hemma. Men han grejar det! Han fixar att sortera vad som hör hemma hos honom eller inte.
Det är så stor skillnad på killen som för ett par år sedan var superstressad, missförstådd, misshandlad av samhället, inte passade in i skolan, inte hade tålamod till att passa in heller osv osv osv. Jag har världens finaste kille!
