Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.
Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.
Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.
Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.
I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.
TACK!
Bra gjort av föreståndaren!! Jobbig sits för er alla!! Mina 2 med AS & ADHD bor hemma men den ene gick ut gymnasiet i våras efter MYCKET krångel med skolan och massor av hemstudier... den andre går i sjuan i AS klass.. det funkar ok men så har vi fått lära oss otroligt mycket under resans gång med den äldre som kommer den yngre till del och hjälper oss framåt. Men jag skulle aldrig önska någon den sitsen som Ni har!! Styrkekramar och hoppas att det snarast kommer en ny lärare!!
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaJa, jag blev riktigt glad att hon var så skarp i formuleringarna. Tidigare har vi föräldrar verkligen försökt, men det är som om man inte riktigt ska lyssna på vad föräldrar säger känns det som. Tidigare har man inte alls tagit till sig av vad vi sagt, de råd vi gett, att vi vill ha mejl om veckans läxor osv. Tydligen måste man "bli av" med sitt barn till ett hem för att en föreståndare ska kunna prata förstånd med skola...
Jag känner dock en lättnad och har tillförsikt inför framtiden nu.
Gaaah! Jag blir sååå lessen, arg och upprörd när jag läser om läraren. :-(
SvaraRaderaVi har lite samma problem med den som ska vara spec.pedagog. Det funkar inte riktigt; personkemin mellan dom två och hon ska ständigt gå tillbaka i tiden och peka på fel och misstag han gjort förr. Hel knäppt! Särskilt när hon är "van" att jobba med ADHD barn.
Vi uppfattade också det som att hon dömde honom som "ouppfostrad", innan han hade diagnosen, trots att vi vetat och sagt att han har ADHD, det har ju varit så tydligt.
Men tur det finns kloka människor också kring våra söner!
kram
Hej Kompromissmamman!
SvaraRaderaFöreståndaren säger sig har stor erfarenhet av den här läraren och har även tidigare varit i diskussion med henne. Jag hoppas att rektor på skolan kan göra så att sonen kan få en annan lärare. Svenska och engelska är ju rätt så viktiga ämnen!
Det här med att barnen ska vara "ouppfostrade" är ju tyvärr något som är vanligt. Många tror att ADHD bara är "lite rastlöshet" som går över om de blir tillräckligt stimulerade, om man är ute i naturen mer osv... Och att vi föräldrar inte tar vårt föräldraansvar... Jag är uppriktigt less på den synen på oss föräldrar som stångar oss blodiga för att våra VÄLUPPFOSTRADE barn ska bli tagna på allvar med sina problem. För det är när man inte blir tagen på allvar och inte ser funktionshindren som barnen ropar på hjälp och ibland blir de uttrycken rätt så dramatiska. Då vuxenvärlden sviker söker man sig till jämnåriga som också blivit sviken av samma vuxenvärld.