torsdag 16 juni 2011

En annans historia

Pratade med en bekant igår som är i samma situation som oss, med den skillanden att den sonen numera är myndig. Den killen fick sin ADHD-diagnos för ett och ett halvt år sedan. Föräldrarna har innan dess tjatat om utredning i 10 år! Då han fick sin diagnos fick han även ART-träning och KBT-samtal. Men de har inte hjälpt killen rätt, tyvärr. Pappan har fixat en massa jobb åt honom då han inte velat gå i skolan, men de jobben har han struntat i. Han försvinner och bor hos kompisar ibland, föräldrarna kan inget göra. Eftersom den här killen är myndig kan inte heller socialtjänsten göra något, de säger bara "ja, han är välkommen hit då det gått åt pipan och då kan vi greja försörjningsstöd". Den här killen hör naturligtvis inte heller längre till BUP, utan vuxenpsyk och eftersom han är myndig har föräldrarna ingen insyn i vad som sker inom psykiatrin...

Då jag hörde den här berättelsen tänkte jag på min son. Den här myndiga killen jag skriver om här beter sig på precis samma sätt som min son gjort, men min son är inte än myndig. TACK OCH LOV! Kan inte förstå hur de här föräldrarna känner! Det måste vara fruktansvärt! Värre än vi haft det. Och vi har haft det väldigt tufft.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar