söndag 10 juni 2012

Fördomar och låg kunskapsnivå

I helgen har det varit en anhörigträff för oss som har ungdomar placerade på det hvb-hem där sonen numera bor. Initiativet var bra, det var fint att träffa de andra föräldrarna och syskonen och prata om situationen. Vi har alla olika bakgrunder och olika orsaker till varför våra ungdomar blivit placerade.

Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.

Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.

Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.

Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.

Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!

Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.

8 kommentarer:

  1. Oj vilken pärs du varit med om.
    Så mycket struntprat och okunskap de for med.
    Jag blir imponerad av dig att du stod upp för oss ADHD/ADD personer.
    ADHD/ADD är absolut ingen hitte-på-diagnos.
    Och det du sa till exempel om vuxna med ADHD stämmer så bra.
    Ja allt du sa!
    Det var klockrent!
    Jag vet ju själv hur det känns att få diagnos.
    Äntligen får man saker förklarade och vet vad svårigheterna man haft hela livet beror på.
    Medicin är en sak.
    Knark är något annat.
    Du gjorde det så bra som delade med dig av din kunskap.
    Sådana där "har-hört-nånstans-läst-i-nån-tidning-kunskap" är inte mycket att lita på.
    Det visar bara på att de inte tagit reda på fakta eller pratat med personer som har de här diagnoserna.
    Bra att du stod på dig.
    Hoppas dom läser din blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var förberedd på att det skulle bli så där, så jag hade laddat innan :) Men ja, det är vansinne att personer som har ungdomar med ADHD placerade hos sig har den där bilden! Det är fruktansvärt, faktiskt.

      Radera
  2. Det låter som en märklig blandning av fakta som du refererar.Som kämpande mamma förjänar du allt stöd och en nyanserad och kompetent rådgivning.
    Gillbergs avhandling (som jag var kritisk till när den kom) handlade om DAMP, inte ADHD.
    Många - både barn och vuxna - far väl av diagnos och medicinsk behandling för uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter. Det finns absolut problem med att ADHD kan användas alltför lättvindigt om det inte utreds noga. En stökig askolmiljö blir förödande för barn som har lättare koncentrationsstörningar. De skulle kanske kunna klara sej med annat stöd, men om skolan drar in på sådana resurser sätts medicinering in kanske onödigtvis.
    Men det här vet du redan. Hoppas att du kan hitta andra att tala med som inte låser sej dogmatiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har bra folk omkring mig som är kloka, som finns inom vården och inom psykiatrin som sitter på mycket kunskaper och som kan vår historia. Jag har också ett gäng "damptanter" att luta mig mot. Det är skönt!

      Radera
  3. Jag blir mörkrädd över hur lite kunskap dessa "specialister" verkar ha, det e nog att man ska slåss för okunskapen utanför dörren. Det är ju till att lura föräldrar som verkligen tar in sådant om de inte vet annat. Nu har jag inga kunskaper om dessa hem men är det så i alla? Att adhd-medicin klassas som knark?
    Skakar av vrede bara av att läsa :) bra att du lyckades hålla dig lugn och till en son som förstår dug :) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag tror - och hoppas verkligen - inte att det är så på alla HVB-hem! De här är sprungna ur Hassela och LP-stiftelsen och har alltid haft en infallsvinkel från missbruk. Jag var rätt lugn, kunde slå hål på deras okunskap och deras argument rätt enkelt eftersom de var rätt patetiska och korkade. Jag hade förberett mig och visste hur snacket skulle gå. Kan vara rätt så strukturerad sådana gånger då jag vet att jag har ett övertag :)

      Radera
  4. Hej,
    Jag jobbar på Riksförbundet Attention och skulle väldigt gärna vilja att du hör av dig med vem konsulten var och var föreläsningen ägde rum. Kanske ska vi kontakta dem, för inget av det de berättade var rätt. Tur att du gjorde din röst hörd ooch stod på dig!
    Skriv till anna.norrman@attention-riks.se (och såklart kommer jag inte att berätta var det kommer ifrån).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna!

      Jag skickar dig ett mejl som svar på din kommentar.

      Radera