tisdag 14 juni 2011

Placering och LVU

Förra veckan rymde sonen igen. Tidigare då han rymt har han kommit hem efter en eller ett par nätter. Den här gången kom socialjouren hem med honom och sa att de skulle åka till en familj i en grannkommun. Att det var vad han ville. Och så skedde. Dagen därpå rymde han även från den familjen. Han tyckte inte att det var så kul där. Så han rymde till stan igen.

Dagen därpå hittade man honom på stan. Hans pappa såg honom och höll span på honom till socialjouren kunde komma. Hade han gått fram till sonen hade sonen ögonaböj dragit och socialjouren skulle få svårt att hitta honom igen. Socialjouren kom tillslut, tog in honom till sig och kunde prata med honom och han tyckte att han hade ett rätt så bra liv. Att han visst kan ta hand om sig och att det var helt okej att sova hos olika kompisar. Socialsekreterarna berättade för honom att de skulle skjutsa honom till det hem han rymt från. Efter ett tag hade sonen brutit ihop totalt, börjat gråta och sa han ville hem till mig eller pappan.
"Nej, nu är det så här att du har haft hur många chanser som helst. Nu är det så att nu har alla chanser tagit slut", sa de till honom. Kl 2.30 fick de till ett LVU.

Idag har det gått några dagar ytterligare. Familjen han varit hos några dagar nu kan inte längre ha honom hos sig. Idag har socialtjänsten fått arbeta akut med att hitta en annan lösning för min son. När vi satt och åt middag ringde de och berättade att det var på väg till ett så kallat HVB-hem (Hem, Vård, Behandling). Tanken är tydligen att där ska han vara under sommaren för att komma tillbaka hem till oss i familjen lagom till skolan börjar igen. Jag försöker att inte tänka på hur det kan bli då, i höst. Jag försöker tänka att nu är nu. Sen kommer sen.

Under hela den här sista veckan har jag knappt sovit, knappt ätit. Jag har tur som har en vän som bokstavligen burit mig och tagit hand om mig sedan i fredags. Som sett till att jag sovit och ätit. Som har funnits där som en stadig klippa. Och jag har tur som har andra vänner som också finns där på andra sätt.

Nu är nu. Sen kommer sen.

6 kommentarer:

  1. Åh, lilli,lilla vän!

    Tror du är klok, som försöker se det som du skriver; "nu är nu.Sen är sen"...

    Och kom ihåg!
    Du ÄR en bra mamma och har gjort allt du kunnat för din son!

    Låter säkert futtigt, men man kan inte göra så mykcet mer...

    Sköt om er och framför allt dej!

    Kramar från Kin@

    SvaraRadera
  2. Tack! Det har verkligen varit omtumlande den sista tiden! Verkligen! På nåt sätt känns det nu skönt att inte vara den juridiskt ansvariga personen för min son. Hur knäppt det än känns att veta det också! Men nu är det samhället som är det och de har makten som jag och pappan inte haft tidigare. Och framför allt kunskapen!

    Jag försöker sköta om mig så gott jag kan och har bra personer runt omkring mig som stöttar allt de kan. Tack och lov för det!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Vännen.

    Vi var så svindlande nära att samma sak hände. Jag känner igen argumenten.

    Jag hoppas verkligen att han vaknar upp nu. Att han mognar. Att han ser det bra han har. Får han hjälp i form av KBT eller DBT nu?

    Sedan min son fick skola med behandling har det bara gått uppför. Han är i skolan varje dag, han ägnar sig åt vettiga sysselsättningar på fritiden, han har börjat ta betyg!! (han har aldrig tidigare nått ett endaste måkl i ngt ämne på 9 år).

    Vi måste få ut att när samhället hjälper till så blir det skillnad! Tänk om min son inte hade fått skola med behandling? Det tog ett år innan han fick och vi fick ju avslag två ggr först.

    Det här fungerar för min son. Inga mediciner, utan stöd och hjälp. Han blir mött för den han är och har fått åter sin självkänsla.

    Jag önskar dig och er all lycka. Ni är i mina tankar.

    Kramar!!

    SvaraRadera
  4. Ja, jag hoppas verkligen att muren han byggt kommer att rivas ner. Den är på väg ner en del, han ringde häromkvällen och grät en stund och han sa: "Mamma, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig mer att göra så här igen!". Just då menade han det.

    De är ART-tränare där han är nu och jag har bett om att de ska börja köra det med honom. Som det ser ut nu ska han med det LVU som finns vara där en månad. Sen får vi se. Får vi inget förlängt är det om han själv vill... Just nu är nu, sen kommer sen tänker jag. På lördag fyller han 15 och då ska vi dit och det ska bli så skönt att träffa min gullunge igen!

    Tack för ditt stöd! Det är skönt att höra att det KAN gå bra sen också!
    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Åh så intressant att läsa din blogg då jag har befunnit mig där du är med barn med diagnos nu myndig o utflugen men jag är även familje hem jobbar förstärkt åt organisation och har specialiserat mig på ungdomar med diagnos och missbruk.
    Jag hade en JÄTTE tur som på något vis tog mig igenom sonens skoltid utan heltids jobb.Jag pluggade halvtid,gick in i väggen o va sjukskriven länge längre än vad jag nog behövde sen fick jag ju själv min diagnos adhd. Jag känner så igen din frustration över skol världen.Tänk när jag gick i skolan var skolvärden inrutad o fyrkantig perfekt för adhd.Idag svansar dom runt mellan bänkar o ämnen i en salig röra av EGET ansvar... oj skulle nog kunna skriva hur mkt som helst

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Evelina!

      Ja, det har varit och är fortfarande en resa! Jag är rätt utbränd och slut jag med... Blir sjukskriven ibland för att ladda batterier som helt tagit slut... Och viss var det bättre förr när det gäller skolan! Jag har funderat mycket på det.

      Radera