tisdag 1 mars 2011

Då han var ett litet barn

Då min son var liten ville han vara överallt. Året då vi var hemma med lillasyster var han mellan 3 och 4 år och jag var mycket tacksam att Öppna Förskolan där vi bodde hade öppet varje dag. Hur hade jag klarat det året annars? Han skulle hela tiden ha kompisar och någonting att göra på ett sätt som jag inte upplevde att de andra barnen i samma ålder behövde. Hans mormor jobbade också deltid och tog sig an honom en dag i veckan och det var enormt värdefullt. De gjorde utflykter tillsammans och jag fick en dag för bebisen helt själv. Och sonen uppskattade utflykterna med mormor lika mycket som hon gjorde det.

Det här med att sova har också alltid varit ett kapitel för sig. Då han var så liten att han skulle sova på dagen var det bara i vagnen det gick. Och med vagnen var vi tvungna att promenera 2 timmar för att det skulle gå. Det gick inte att promenera på vägar för det kunde ju komma en bil, en människa, en hund eller annat intressant och så var allt förgäves. Nej, jag hittade små små skogsvägar där jag var säker på att inte träffa någon alls. Skogsvägarna var ofta helt glömda och därmed inte helt enkla att ta sig fram med vagnen. Men det gick! Svårare var det på kvällarna - det har kunnat ta flera timmar innan han kommit till ro. "Jag ska bara dricka, kissa, säga en sak - förresten mamma, jag funderar på det här och det här - kan vi göra det här i morgon" osvosv har det låtit då han ska sova.


2003 sökte vi till BUP, vi kände att det var något som inte stämde med honom. Nu börjar vår resa som än inte är framme vid slutdestinationen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar