tisdag 1 mars 2011

BUP 1

2003 sökte vi oss till BUP då vi kände att något inte riktigt stämde med vår son. Vi fick träffa en psykolog och en kurator. Psykologen kommer fram till att ett så kallat WISC-test vill hon göra. Och gjorde så. Vad hon kom fram till var att sonen var lindrigt utvecklingsstörd, det vill säga ha ett IQ på kring 70.

Det kom som ett slag i ansiktet på mig. Jag förstod ingenting. Min son utvecklingsstörd? Aldrig i livet! Men psykologen var mycket bestämd på den punkten. Vi frågade om hon inte också kunde utreda ADHD, vilket var den diagnos som kändes närmare tillhands. Psykologen sa att det inte var lönt. En som har ADHD är "normalbegåvad" och eftersom han inte var det kan han inte ha ADHD. Och vad vet vi som föräldrar om det här? Ingenting. Vi måste ju lita på att psykologen kan det hon gör.

Sonen gick på en mindre skola med Montessoripedagogik och BUP informerade hans lärare om vilka problem han hade. Att man måste vara väldigt konkret i sitt sätt att arbeta tillsammans med honom, att matte är vädligt svårt, att han nog också skulle må bra av att sitta lite för sig själv för att lättare kunna koncentera sig på sina uppgifter.

Vid den här tidpunkten gick han i årskurs 2 och det gick rätt bra ett tag. Men med stigande ålder ökar också kraven på barnen. När han gick i 5:an var problemen så stora att vi sökte oss till BUP igen. Under år som var emellan hade vi ingen kontakt med BUP alls. Vi har klarat oss själva.

4 kommentarer:

  1. Det låter som taget ifrån vår familj! Känner igen känslan och att inte själv alls förstå. Att inte bli lyssnad på och att det uppenbarligen finns tydliga skillnader mellan den gamla och den nya skolningen av barnpsykologer. Vi hade två vid utredningen och den äldre var tjurigt envis medan den andra faktiskt lyssnade på oss föräldrar, visade det sig efteråt. Habiliteringen slog ner på utredningen och då vågade den yngre erkänna att hon hade en annan åsikt.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är knepigt. Om man lägger alla utredningar som gjorts hos oss bredvid varandra säger de i brödtexten ungefär samma sak. Men har kommit fram till två helt olika diagnoser...

    SvaraRadera
  3. Också en mamma som kämpar27 november 2012 kl. 23:39

    Jag ska läsa hela bloggen, men det kommer nog att ta ett tag. Min son var fem år när han fick diagnosen svår adhd. Nu är han tolv. Det har gått fram och tillbaka med allt, men just nu är allt svårt:(. Han fick diagnos lätt, det var så tydligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tufft! Och med tonåren som ställer till saker ytterligare blir det inte lättare. Lycka till! Min son har kommit ur det värsta i pubertetsväg nu och är en harmonisk kille för det mesta.

      Radera