tisdag 29 mars 2011

Dagen idag

Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.

Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.

Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.

Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.

Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.

Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.

Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.

Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.

Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.

Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.

God natt.

Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.

4 kommentarer:

  1. Det skär i mig. Av igenkänning och av medkänsla.
    Jag kan inte råda, men idag när han är 16, inte trasslar med mediciner som bara gjorde honom arg och okänslig, har mognat och ser en mening med livet så är allt så enormt mycket bättre. Vi bråkar nästan aldrig och hans kreativitet får utrymme och plats och han blommar.

    Det är ljuvligt att ha honom i mitt liv. Jag håller på dig, på er och ber för att ni ska få hjälp. Att du ska få ork.

    Att ni ska få lugn.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Oj, era stackare!
    Frukost-slaget har jag sedan länge lagt ner. Inget av våra barn är någon frukostätare, så vi nöjer oss med att de dricker ett glas mjölk, nyponsoppa, drickyoghurt till sin medicin, för hur kul är det att äta, när man är tvingad?
    Nu har jag ju den turen, att jag jobbar natt, när jag är yrkesför, så jag skjutsar sonen till skolan, då vet jag att han kommer sig dit, men det är ju ingen lösning för alla.
    Visst är det inte så länge sedan er son fick diagnos?
    Det är ju en omställning, mycket funderingar går genom era huvuden...
    Och att upptäcka och förstå att man ses annorlunda...
    Kanon att du rev i till sköterskan i samtalet till BUP!
    Tyvärr, så behövs sånt för ofta.
    Man får locka fram tigermamman i sig och ryta till:/
    Tvärr, så är man så trött och s lut själv, frustrerad, och uppgiven, så då man istället borde tala lugnt till dem, så blir det tvärtom...
    Du gör det bra, du ÄR men bra mamma - kom ihåg det!
    Mvh Kin@

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer! Det är verkligen en berg-och-dal-bana, livet.

    Han fick först en diagnos 2004 och samma igen tre år senare - då hette det att han var "lindrigt utvecklingsstörd". Vid det senare tillfället såg man även att det fanns en ADHD, något vi föräldrar misstänkt hela tiden, men som BUP inte tyckte var värt att kollas upp... Han har ätit medicin i snart 2 år. För ett år sedan utreddes han igen och då kom man fram till att han är fullt normalbegåvad och mer därtill, men har en stark ADHD med drag av Aspbergers syndrom. NU, för en månad sedan, fick han en ny medicin som verkar funka bättre än den förra, men den ger också magont om han inte äter nåt först. Jag kräver inte att han ska äta en stor youghurttallrik, men i alla fall en macka eller ja, bara han äter någonting för att inte få ont i magen.

    Och ja, alla rovdjursmammor är vakna i mig nu. Saken är bara den att allt har gått för långt, det har tagit på tok för lång tid (sedan 2003). Först NU då jag tar till brösttoner och hotar med anmälan lyssnar man. Då jag under åren har gråtit av trötthet, utmattning och frustration har man inte lyssnat alls. Och jag har litat på att systemet funkar. Vi bor ju i alla fall i Sverige som har en bra välfärd!

    SvaraRadera
  4. Det är så jobbigt och trist, att man ska behöva tjata om varenda liten detalj. Att skicka ett meil med vilken läxa de har, är ju inte så svårt, tycker man, när de ändå sitter vid datorn…
    man får tjata sig blå, till man blir galen:/
    Mvh Kin@

    SvaraRadera