tisdag 1 mars 2011

Mellan stolar

SKOLAN
Skolan började, vi kände en kämparanda - nu skulle saker äntligen bli bra! Han skulle inte längre känna sig som ett "sär", han skulle gå i en vanlig klass och skolan hade lovat att de skulle se till att han fick det stöd han behövde. Men så börjar problemen igen...

Jag tror det är så att med den historia han har, med så många år av en ickefunktionell skolgång som han har bakom sig, då han sätts i den "vanliga" skolan med alla krav som den har på sina elever, då skolan inte kan möta upp de behov han har... Då tappar han orken och kraften. Skolan ville först "se hur han funkade" för att lista ut vilket stöd de kunde ge honom. Egentligen hade de redan den informationen efter Habbens grundliga utredning som de har på papper och som de också har fått berättat för sig av psykologen.

Sonen började skolka och det rejält. Vi har blivit kallade till EVK:s (Elevvårdskonferenser), säkert var tredje vecka. Det är HAN som blir skälld på, det är HONOM man ställer krav på, HAN ska försöka förklara varför han väljer att skolka. Inte blir det bättre heller. Och skolan kallar till ytterligare en EVK. Där man ställer krav på honom. Det här med åtgärdsplan att följa upp har varit ytterst bristfälligt. Man har skrivit att "han nu ska se till att komma i tid till alla lektioner och inte skolka". Man har inte tagit reda på VARFÖR det ser ut som det gör, orsakerna till att han gör som han gör. Jag har stångat mig blodig, jag har känt mig alldeles utmattad men vad jag som förälder än gör blir det inte bättre. Jag kan inte hjälpa min son mer. Jag försöker peppa honom så mycket jag kan. Men det räcker inte. Det hjälper ju inte att skolan vet om att han har ADHD om de inte förstår vad det innebär! Det heter "I Sverige har vi en skola för alla". I verkligheten är det en skola för de som klarar av att gå i den skolan som inte kan anpassa sig efter sina elever! Inte de andra, de lite mer "besvärliga" eleverna.




BUP
Då vi inte längre fick vara kvar på Habben skickades vi över till BUP. Det hände under sommaren 2010. Idag, 8 månader senare, har vi ännu inte fått en så kallad ärendehandläggare utsedd. BUP har endast varit till för oss då vi behövt förnya receptet på sonens mediciner. Jag har ringt till BUP och gråtit, jag har varit frustrerad över hela situationen, jag har försökt ta reda på vilken hjälp vi kan få av dem och krävt att få en ärendehandläggare. Efter mina samtal har... inget gjorts. Man har antecknat att jag ringt och att jag varit ledsen. Sedan har det stannat där.

Jag skulle vilja att sonen för väldigt länge sedan hade haft någon att gå och prata med. En som kan ADHD riktigt bra och som skulle kunna hjälpa honom att skaffa strategier för att hantera sig själv då det barkar iväg. En "lär dig din ADHD-utbildning". Jag har också bett om det vid ett flertal tillfällen då jag ringt till BUP. Svaret jag får är att de har så lite personal, att de har så långa köer, att resurserna inte finns. Hallå!!! Vi har varit inskrivna på BUP sedan 2003! Har vi hamnat sist i kön igen? Det är min son som hamnar i kläm! Han är ung och jag gör allt för att hans liv inte ska bli förstört! Vem kan hjälpa mig om inte BUP, som är de som vi ska ha kontakt med, kan göra det? Ska jag också behöva ta ansvar för att BUP:s situation är ohållbar? Jag vill ha lugn, ro och känna trygghet i att vi kommer att få den hjälp vi anser oss ha rätt till. För att min sons liv ska bli bra.

Vi var på BUP igår för att prata medicin och förnya recept. Jag hoppas att vi efter det mötet kommer få hjälp. Sköterskan insåg efter en timmes prat att vi nog "hamnat lite mellan stolar". Jag hoppas verkligen att vi snart kan slippa göra allt själva! Att de som har sådana här saker som yrke kan ta över snart.

3 kommentarer:

  1. Det är så upp-och-nervända världen att det är föräldrarna som ska driva på när de också har ett barn att ta hand om. Varje dag. Man söker inte hjälp i onödan, när ska skolor och myndigheter förstå det?? Det borde finnas möjlighet att få ett ombud som samlar fallet och vet vad som ska göras. Tyvärr går år av barnens liv, de viktigaste åren. Och man blir så förbannad och hoppas bara att allt som blir fel i hanteringen kan repareras. Tänk de barn som inte har så starka föräldrar?
    Men, att det till slut ska bli bra, det är det enda man kan tro på. Kämpa på! En dag kommer ni kunna se framåt! <3

    SvaraRadera
  2. Sååååå J.vla bra skrivet=)) =((

    SvaraRadera