måndag 22 juli 2013

Äntligen!

Idag är en bra dag! Idag flyttar sonen hem till oss igen, efter ganska precis två år på ett HVB-hem. Varför han hamnade på hemmet är en lång historia och den har berättats i den här bloggen (här finns en sammanfattning av den).



Hur det känns? Det är många känslor som ryms i kroppen; det är "ÄNTLIGEN!", det är spännande, det är skönt, det är oroligt och mycket mer som jag inte kan sätta ord på. Han har ju vuxit upp som tonåring och kommit över tonårsfasen med pubertet tillsammans med andra mer än med oss. Vi vet ju inte på riktigt hur han fungerar i vardagen med skola och familj, eftersom han endast varit hemma på helger och lov. Men nog är det skönt att ha den här tiden bakom sig nu! Oerhört skönt! Nu ligger framtiden för oss och jag ser fram emot det! NU kör vi!




onsdag 20 mars 2013

Länge sedan jag skrev!

Hej igen!

Nu var det oerhört länge sedan jag skrev i den här bloggen. Jag antar att jag en dag kommer sluta skriva i den helt och hållet. Men vill i alla fall uppdatera er om läget idag! För nya läsare rekommenderar jag att läsa sammanfattningen av vår historia och det gör man här.

Idag mår vi alla mycket bättre än på länge! Jag har fått hjälp via stressrehabilitering och det har hjälpt mig enormt mycket! Min son, som är den som äger vår historia som jag skriver om här, har också landat i sig själv och mognat vansinnigt mycket! Jag är så stolt och mammahjärtat svämmar över av kärlek! :-) Vill berätta om två olika händelser som var för sig säger rätt mycket om hur han fungerar idag:

  • Han skickar mig ett sms med en fråga. Egentligen vet han nog svaret på den (det är ett nej-svar), men han ber mig i alla fall fundera på saken. Han vet att jag är rätt så direkt och snabb i att svara. Han skriver i sms:et: "Om du säger nej är det 100% förståeligt även fast ett NEJ i det här sammanhanget suger hårt (...) LÄS FÄRDIGT OCH TÄNK IGENOM innan du svarar!"
  • Nästa gång han gör mig superstolt var bara häromdagen. Jag hade inte fått information om en grej och det var inte alls hans fel. Det var föreståndaren i hemmet där han bor som missat att informera mig. Men det är honom jag pratar med och han får min frustration. Han säger: "Mamma, det är inte mig du är arg på. Du får ta det där med henne. Inte med mig!". Punkt slut. Att inte ta emot den där frustrationen är superstarkt! Inte är det ofta jag klarar av att kasta tillbaka bollen till där den egentligen hör hemma. Men han grejar det! Han fixar att sortera vad som hör hemma hos honom eller inte.
Det är så stor skillnad på killen som för ett par år sedan var superstressad, missförstådd, misshandlad av samhället, inte passade in i skolan, inte hade tålamod till att passa in heller osv osv osv. Jag har världens finaste kille!

fredag 20 juli 2012

Medicinering påverkar inte hjärnan

Häromdagen ramlade jag över ett intressant inlägg om ADHD-medicinering grundat på en ny studie som gjorts i USA. Jag blev så glad eftersom allt som sas vid den anhörigträff vi hade i början av juni, på det hem sonen bor, spolierades med vetenskaplig fakta. En dag ska jag ta och ha ett ordentligt prat med dem på hemmet. Jag har tänkt ta med mig läkare som är bra på sånt här och som kan ge mig vind i ryggen.

Läs inlägget här!

söndag 10 juni 2012

Fördomar och låg kunskapsnivå

I helgen har det varit en anhörigträff för oss som har ungdomar placerade på det hvb-hem där sonen numera bor. Initiativet var bra, det var fint att träffa de andra föräldrarna och syskonen och prata om situationen. Vi har alla olika bakgrunder och olika orsaker till varför våra ungdomar blivit placerade.

Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.

Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.

Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.

Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.

Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!

Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.

fredag 8 juni 2012

Om ADHD och medicinering

Det har pratats så mycket om ADHD och medicinering. Att medicinen är knark, att föräldrar drogar sina barn med amfetamin osv osv osv. KRIS (Kriminellas revanch i samhället) har också en slogan om att "statligt knark är också knark" och de accepterar inte att deras medlemmar tar t ex Conserta för sin ADHD. Vansinne, säger jag!

Ylva Ginsberg har precis disputerat med sin avhandling "Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates" som är gjord på intagna vid Norrtäljeanstalten. I den studien har man sett att medicinering av bland andra fd missbrukare, som visat sig ha ADHD, ger väldigt bra effekt. Läs mer här>>


Hennes publicerade artiklar kan man läsa på länkarna nedan:

Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder

Methylphenidate treatment of adult male prison inmates with attention-deficit hyperactivity disorder: randomised double-blind placebo-controlled trial with open-label extension

Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder

Long-term functional outcome in adult prison inmates with ADHD receiving OROS-methylphenidate










måndag 21 maj 2012

Vad är vad?

Idag har vi haft möte på sonens skola, ett uppföljningsmöte för att prata om hur våren sett ut och fungerat och vad som behövs inför kommande hösttermin. Och jag har så svårt att veta vad som är vad. Skolan lägger väldigt mycket resurser på den klass han går i. Mycket mer än de tidigare gjort. Ändå fungerar det inte. Historiskt har han ju aldrig haft en fungerande skolgång, i princip. Han tror bland annat han kan bestämma att han inte ska åka skidor eller skridskor på gympan eftersom han inte tycker det är så roligt. Under det möte vi hade idag sas det flera gånger att "det vill han ju inte", "det kommer han aldrig att gå med på" och tillslut kände jag att jag måste tala om att det är inte en kille på 15-16 år som ska kunna bestämma saker och ting. Att vuxna måste sätta ner foten och faktiskt tala om ett och annat.

 Nu är det så att han genom åren också blivit misshandlad, som jag ser på det. Han har fått fel diagnos - inte bara en gång utan två gånger. Efter den andra utredningen funkade skolan allt sämre och han blev satt i särskola, det var det absolut bästa sa vår barnpsykolog. Men det var inte rätt det heller... Så vi fick leta en ny skola igen och allt lovades skulle bli så bra så bra, men det blev det inte. Det blev tillslut så illa att det blev ett LVU och där är vi idag. Killen har inte haft det så lätt, kan man lugnt konstatera!

Så vad är nu vad i den situation som är idag, funderar jag. Vad är hans ADHD? Vad är hans historia? Är det också så att han är lat och bekväm som han alltså kan styra över? Jag vet faktiskt inte vad som är vad. Vilka krav vi kan ställa och vilka krav som är orimliga att ställa. Det är riktigt svårt!





torsdag 17 maj 2012

Strategier

Min son! Han är så underbar! Han har skött sig snyggt länge nu och inser vinsten i det! Den harmoniska killen jag umgås med idag är en helt annan än den superstressade killen för ett år sen! Då han rymde hemifrån, då han höll på med dåliga saker. Idag säger han till mig(!) att jag måste lugna ner mig... Han har en låt som får honom att somna. Han säger: "Och jag somnar nästan direkt! OCH vaknar PIGG! Lyssna på låten och andas in genom näsan och ut genom munnen" utbrister sonen! Jag är helt stum!