Vad är vad?

Idag har vi haft möte på sonens skola, ett uppföljningsmöte för att prata om hur våren sett ut och fungerat och vad som behövs inför kommande hösttermin. Och jag har så svårt att veta vad som är vad. Skolan lägger väldigt mycket resurser på den klass han går i. Mycket mer än de tidigare gjort. Ändå fungerar det inte. Historiskt har han ju aldrig haft en fungerande skolgång, i princip. Han tror bland annat han kan bestämma att han inte ska åka skidor eller skridskor på gympan eftersom han inte tycker det är så roligt. Under det möte vi hade idag sas det flera gånger att "det vill han ju inte", "det kommer han aldrig att gå med på" och tillslut kände jag att jag måste tala om att det är inte en kille på 15-16 år som ska kunna bestämma saker och ting. Att vuxna måste sätta ner foten och faktiskt tala om ett och annat.

 Nu är det så att han genom åren också blivit misshandlad, som jag ser på det. Han har fått fel diagnos - inte bara en gång utan två gånger. Efter den andra utredningen funkade skolan allt sämre och han blev satt i särskola, det var det absolut bästa sa vår barnpsykolog. Men det var inte rätt det heller... Så vi fick leta en ny skola igen och allt lovades skulle bli så bra så bra, men det blev det inte. Det blev tillslut så illa att det blev ett LVU och där är vi idag. Killen har inte haft det så lätt, kan man lugnt konstatera!

Så vad är nu vad i den situation som är idag, funderar jag. Vad är hans ADHD? Vad är hans historia? Är det också så att han är lat och bekväm som han alltså kan styra över? Jag vet faktiskt inte vad som är vad. Vilka krav vi kan ställa och vilka krav som är orimliga att ställa. Det är riktigt svårt!

Utvärderingsmöte

Under våren har sonen fått komma hem varannan helg och delat helgen mellan mig och pappan. Tidigare har vi bara fått träffas, där han bor, några timmar/månad så det har varit en stor skillnad! Vad vi märkt är att kring sonen finns numera ett lugn som jag tror inte jag sett hos honom tidigare! Urskönt! Samtidigt så ställer det ju frågor om framtiden också...

LVU eller inte LVU - det är frågan
Eftersom han nu skött sig så bra, skolan har börjat fungera (äntligen!) och livet börjar lugna ner sig är det ju inte alls säkert att han får ett fortsatt LVU på sig. Och hur kommer då hans framtid att se ut det närmaste året? Måste han flytta hem och byta skola - igen? Eller kan han bo kvar där han bor nu och gå kvar i samma skola? Vad händer om socialtjänsten tycker att det är för dyrt att ha honom placerad fortsättingsvis...? Frågorna är många och oron börjar komma rätt bra i min kropp. Även i sonens kropp, säger föreståndaren på HVB-hemmet han bor i.

Dagens möte på socialtjänsten
Vi har i eftermiddag haft ett möte för att utvärdera hur våren gått med utökad kontakt och att han faktiskt varit hemma på helgerna. Det har gått bra. Vi kom in på framtiden och först satte handläggaren upp lite olika alternativ för framtiden:
1) Han flyttar hem (inte ett alternativ för vare sig mig, pappan eller föreståndaren på hemmet).
2) Han går kvar på skolan, men som hon sa: "Det känns kanske lite magstarkt att han ska bo på ett HVB-hem för att gå kvar på skolan".
3) Han går kvar på skolan och bor i annan familj på orten han bor på!

Där röt jag till! Skolan funkar BÄTTRE - ja. Men funkar inte BRA. HVB-hemmet har alla möjligheter att stötta, stödja, finnas till på ett sätt som inte jag och pappan kan eftersom vi har andra jobb för brödfödan och hittills har det ju inte alls funkat så bra med oss som stöd i skolan. Jag satte ner foten och sa att "Vadå magstarkt att han ska bo kvar på ett HVB-hem för att skolan inte funkar? Funkar inte skolan så funkar inget alls! Han är inte alls färdigbehandlad bara för att han lugnat ner sig!" Innan mötet var klart frågade hon, för tydlighetens skull, vad det var vi ville. Vi vill han ska bo kvar på hemmet där han bor och går kvar på samma skola han nu går även nästa år. Han ska ta betyg i 9:an då och det är väldigt viktiga betyg. Eller som jag sa: "Vi måste hitta den mest hållbara lösningen för vår son, för hans framtida liv och fram till hans död".

Hur blir det då?
Då jag sagt som jag tycker och stampat ner foten så hårt som jag gjorde kommer de att försöka få sonen att själv vilja bo kvar och ha det oförändrat även nästa år. Om han går med på det blir det en SoL-placering (=placering enligt socialtjänstlagen och den är frivillig). Om han inte går med på det kommer de, trots att saker funkar så pass bra som de gör nu, att förorda ett fortsatt LVU en period till. Jag hoppas sannerligen att allt kommer lösa sig smärtfritt!

Att stödja barn som har ADHD/ADD

Hittade via Bloggmalplace´s sida en länk från Uppsala läns landsting som kortfattat ger råd till familjer där barn som har de här diagnoserna finns. Mycket matnyttigt fanns det att läsa. Både för föräldrar och för skola. Här siktar jag in mig på råden till skolan:

"Många barn med adhd/add har svårt att klara de krav som ställs på barn i förskolan och framförallt i skolan. Där krävs av alla barn att de ska kunna vistas i grupp med andra, följa regler, fungera självständigt, lyssna och förstå instruktioner, arbeta självständigt, bli klara i tid, hålla reda på sina saker och så vidare. Många av dessa krav är för stora för att barn med adhd/add ska klara av skolvistelsen utan stöd.

Barnen behöver en individuellt anpassad pedagogik och undervisningssituation där de kan lära i sin egen takt och de behöver mycket individuellt stöd. Mycket hänger på den enskilda lärarens inställning och förståelse, men också på vilka resurser som förskolan/skolan är beredd att ställa till förfogande.

Som förälder är du med din kunskap om barnet en oundgänglig resurs för förskolan och skolan. Erbjud din kunskap och våga ställa krav. Acceptera aldrig någonsin att ditt barn utsätts för mobbning eller annan utstötning. Begär att det görs ett åtgärdsprogram där du som förälder deltar i planeringen av hur barnets förskolevistelse/skolgång ska läggas upp. Se till att regelbundna träffar kommer till stånd där programmet utvärderas och revideras. Bli överens om läxläsning och gör vid behov ett individuellt schema. Klargör vad som är förskolans/skolans ansvar och vad som är ditt som förälder. För den dagliga kontakten mellan hem och förskola/skola kan man skaffa sig ett enkelt rapporteringssystem, exempelvis en kontaktbok."

Författare: Agneta Hellström, 
Barn- och Ungdomspsykiatrin, 
Akademiska Sjukhuset i Uppsala, 
reviderat av Infoteket om funktionshinder 2010-10-15

Faktagranskad av: Henrik Pelling, 
överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatrin, 
Akademiska Sjukhuset i Uppsala

Vår erfarenhet:
Vi har verkligen försökt göra som de föreslår i texten. Flera gånger. Vid, jag vet inte hur många, möten med skolan har vi föräldrar påpekat att vi måste få reda på vilken läxa han har under veckan eftersom han själv inte kommer ihåg det. Lärare har då sagt att de har så mycket att göra och att de inte kommer att komma ihåg. Jag har tipsat om att sätta pling i kalendern varje måndag eftermiddag, t ex. Men inget har hänt.

Vi har också upprepade gånger talat om för vår sons lärare hur man måste tänka när det gäller honom. Att man inte kan ge honom en uppgift i flera steg, att man inte kan låta honom välja fritt vad han ska skriva en saga om etc. Då vi sagt det här har det känts som om vi trampar på ömma tår, lite som "du ska inte komma här och komma och lära mig, PEDAGOGEN, mitt yrke!".

De åtgärdsprogram som satts upp har varit i stilen att sonen ska vara den som ska ändra på sig! Det var han som skulle se till att han kom i tid till lektionerna och stannade i skolan. Skolan skulle inte göra något för att han skulle vilja det.

Jag vet inte på vilket annat sätt vi kunde ha gjort annorlunda. Och ändå blev det så fel. För att man inte lyssnade på oss föräldrar och tog oss på allvar. Och verkligen inte tog vår sons problematik på allvar! Det smärtar så hemskt mycket. I texten ovanför står det att man aldrig någonsin ska acceptera att ens barn blir utsatt för mobbning eller utstötthet. I vårt fall är det vuxenvärlden som stått för det. Inte andra barn.

Att orka gå i skola 2

Jag fick ett mejl från rektorn till sonens skola. Rektorn och jag känner varandra lite sedan tidigare, därför har vi en mejlkontakt.  Han skrev:

"Känns alltid bra att möta honom när man träffar honom utanför skolan och ofta också på skolan. Andra gånger på skolan speedar han på här på så att han inte är riktigt  kontakt- och "kommunicerbar". Då känns det inte riktigt som att han "far väl" av att vara i skolan. Det är inte alldeles lätt att avgöra vad som är bäst och i vilken omfattning han ska gå."



Jag vet inte hur jag ska bemöta det här alls. Funderar och funderar. Så får jag ett samtal från hemmet där sonen bor där jag får berättat för mig att man tänkt att han skulle få känna att han lyckas och därmed ta bort ännu fler ämnen från hans schema! Man hade tydligen tänkt att han skulle ha kvar bild, idrott, hemkunskap och musik om jag minns rätt. För det är ämnen där han är bra. Men hallå! Inget kärnämne finns bland de uppräknade! Inget! Hur tänker man då? Hemmets föreståndare stålsatte sig och sa NEJ med stora bokstäver. Det kommer inte att bli så. Tack!


Jag får också reda på vid samtalet med hemmet där han bor att han retas med lärarna. För att "det är ju kul". Jag ringde och pratade med honom och han säger så. Hans bild är att de lärare han retas med nog kommer att få sparken... Jag försöker prata med honom och säga att den enda förloraren är han själv. Att lärarna inte kommer få sparken, men han kommer inte få betyg heller. Vi har pratat så mycket om att vinna och att förlora. Och att nu är det dags att han vinner! Och inte förlorar!

Jag vill verkligen inte vara i min sons kläder! Inte alls! Han har ett hästjobb att göra! För att bevisa för alla att han kan mer än vad många har sett hittills. För att bevisa att han är en väldigt bra kille! Med väldigt bra egenskaper! Med en jädrigt smart hjärna!

Skolan klarar inte att stödja alla elever

Som rubriken säger har Riksförbundet Attention gjort en enkät bland sina medlemmar om hur deras upplevelser om hur skolan har fungerat eller inte fungerat. Gensvaret var stort - hela 918 personer svarade på enkäten och resultatet är tydligt: Det behövs mer kunskap i skolorna om de barn med diagnoserna som faller inom NPF-spektrat. Enkäten talar sitt tydliga språk, nämligen:

• 61% uppger att deras barn inte vill gå i skolan och 40% att deras barn har högre frånvaro än andra elever
• 47% säger att barnet brister i läs- och skrivförmåga och 65% uppger att de därför kommer efter i skolan
• 40% av föräldrarna uppger att bristen på stöd har lett till att barnet fått sänkt betyg och 30% att det har lett till en mobbningsproblematik. Lika många svarar att barnet har tvingats byta skola
• 69% av föräldrarna uppger att de fått sämre hälsa på grund av att skolsituationen inte fungerar. 57% uppger att inom parrelationen har bråk uppstått som lett till sämre vuxenrelationer inom familjen.
• 57% av föräldrarna har gått ner i arbetstid för att kunna stödja barnet
• 42% har fått hämta hem barnet från skolan när det uppstått problem.

Här kan man ladda ner enkäten "Allt är en kamp".

Här kan man också höra ett inslag i SR Ekot om att fler speciallärare behövs för att kunna möta de här barnen på ett bra sätt. Susanne Pettersson Karagouni arbetar med de här frågorna och hennes hemsida hittar man här.

Att orka gå i skola

Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.

Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.

Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.

Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.

I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.

TACK!

Tänk om...

Tänk om samhället var anpassat för de personer som har en NPF-diagnos! Tänk om! Jag tror inte att alla "normala" skulle ha så mycket funderingar, faktiskt!

Vi kan ta alla myndigheter t ex. De flesta jag känner har ångest (eller i alla fall obehagskänslor) inför att fylla i en blankett från valfri myndighet (Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket... you name it!). Alla de här människorna, mina kompisar, som känner så här är i vanliga fall högfunktionella på sina arbeten, i sina olika liv.

Tänk OM vi hade ett samhälle som skulle vara utformat på det viset att även personer med en ADHD-diagnos skulle kunna fungera som en "normal" människa! (som skulle kunna fylla i den här blanketten från valfri myndighet!) Tänk den tanken! Jag tror inte att alla "normala" personer skulle känna sig exkluderade på något sätt! Jag tror de skulle vara tacksamma! Och jag tror att samhället skulle tjäna pengar på det, dessutom! Färre insatser skulle behövas i skolan, för att nämna ett konkret exempel. Om skolan skulle vara anpassat för de här eleverna på ett naturligt sätt hade de här eleverna klarat sig bättre - även de utan diagnoser hade gjort det! - och färre sociala insatser hade behövts sättas in.

Läs HÄR!

Samarbete!

Idag hade vi ett möte på BUP. Vi har ju äntligen fått en som heter "ärendeansvarig" där. Idag satt vi inte mindre än 12 personer i samma möte. Det var folk från BUP, soc, skolan och vi föräldrar och bonusföräldrar. BUP:s specialpedagog blev rent ut sagt chockad över sonens historia. Han begrep inte alls hur saker har gått till under årens lopp. Att han först blev kallad "lindrigt utvecklingsstörd" och att det nu visar sig att han har ett IQ på över 100.

Det var OERHÖRT BRA att han var med på det här mötet! Han styrde upp och kunde reda ut saker och ting. Sonens nuvarande skola vill egentligen skicka iväg honom till en annan skola nu, han sa "stopp och belägg, killen har redan skickats runt kors och tvärs. Nu måste vi vuxna greja det här" (med andra ord sa han det, men innebörden är densamma).

Tre korgar med innebörder är nu satta: SÄKERHET: han ska inte misshandla sig själv (eller för den delen andra), han ska inte rymma, han måste komma ur det sammanhang han nu satt sig själv i osv osv. SKOLA: ställs det för höga krav på honom? Vilka krav kan man ställa? SOCIALT: Han har redan kontakt med en som ska hjälpa honom med ART-träning, vi som familj ska ingå i familjeteamet, våra hemförhållanden måste styras upp. Soc ska också försöka få honom att förstå att han måste ta sina mediciner.

Jag är så tacksam för att jag nu slipper vara den enda som tänker, pappan och hans sambo har också tänkt och försökt! Men vi kan inte det här, vi vet inte allt. Vi kan inte stå ensamma i det här! Det går inte, bara. Det finns folk som har det här som yrke och jobb - de MÅSTE finnas till för sådana som oss. NU verkar det vara på gång i alla fall. Jag hoppas att det är så också. Att det en dag kommer att bli bra!

Dagen idag

Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.

Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.

Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.

Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.

Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.

Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.

Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.

Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.

Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.

Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.

God natt.

Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.

Assistent anställs nu

Idag ringde rektorn på sonens skola och undrade om jag kunde komma till ett möte på måndag morgon. En assistent ska nu anställas! En som ska vara ett stöd i klassrummet och som ska se till att sonen tar sig till sina lektioner.

På senaste mötet vi hade på skolan var den psykolog som utrett sonen senast med. Hon berättade då för lärare och rektor - igen - att han klarar av att hålla koncentrationen igång i 15, max 20 minuter, och sedan är han overloaded och behöver göra nåt annat. Tillslut kommer vi fram till att sonen ska få gå ifrån efter en kvart av lektionerna och göra nåt annat en stund för att sedan komma tillbaka till klassrummet. Under pauserna ska han få göra något kreativt som teckna, fota, redigera bilder etc (som det också ställs undervisningskrav på, som inte blir en blahablaha-uppgift). Och nu ska alltså även en assistent finnas för honom.

Jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra nu! Jag hoppas att sonen kan få tillbaka kämparandan att vilja gå i skolan. Att han snart inser att det inte är så dumt, trots allt!


(Då rektorn ringde hade de redan bestämt tid för mötet där assistenten ska presenteras. Hon blev helt ställd över att jag inte kunde på den tid de avsatt. Det är som om det inte finns med i beräkningarna att vi som är föräldrar också har arbeten med saker inbokade. Det är som om det tas för givet att vi ska kunna kallas med kort varsel när som helst. Sånt gör mig irriterad)

Vad är kränkande behandling?

Ja, så heter en artikel på Skolverkets hemsida. Jag läser och funderar lite. Utdrag från artikeln:
"Diskriminering:
När en elev blir sämre behandlad av skolan än en annan elev
utifrån någon av de fem diskrimineringsgrunderna: kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning. Diskriminering i skolan kan ske genom de vuxnas beteende, regler, undervisning eller läroböcker."

Min son har alltså varit utsatt för diskriminering av vuxna då de inte kunnat anpassa skolsituationen utifrån hans behov.

Jag läser vidare:
"Funktionshinder:
Funktionshinder kan vara fysiska, psykiska eller intellektuella. Som funktionshinder räknas både sådana som märks, som att man använder rullstol och sådana som inte
märks lika lätt: allergi, adhd och dyslexi.
Exempel på diskriminering och trakasserier: Malin som har adhd blir utkörd från klassrummet för att hon inte kan sitta still. En dag klarar läraren inte av situationen utan skickar hem Malin med orden: "Du är inte tillräckligt mogen för att gå på högstadiet"."

Mer finns i den här artikeln som stämmer in på hur man inte tagit in min sons behov i skolan och som går in under diskriminering, indirekt eller direkt. Man har inte - trots att man vetat om hans funktionshinder - inte alls anpassat sig efter hans behov. Man har krävt att han ska anpassa sig efter skolans form. Det kan han inte. Han har verkligen försökt. Men det går inte.

Varför är inte ADHD inräknat i LSS? Varför? Det ÄR ett starkt funktionshinder på riktigt i verkligheten! Man måste ta den diagnosen på allvar och inte tro att det är "rätt så lindrigt". Min son är verkligen inte alls unik, han är verkligen inte ensam om att ha problem i skolan och i vardagen på grund av ADHD. Inte alls. Det finns fler som min son.

I mig har alla tiger-, lejon- björn-mammor vaknat ordentligt. Jag vill skydda mitt barn och se till att han får det han har rätt till. En bra liv och en bra utbildning. Han vet och känner att jag kämpar på med alla medel för hans skull. Han orkar inte själv kämpa. Jag hoppas att det jag gör ska ge honom kraft och ork.

Tyvärr är vi inte ensamma

Jag råkade av en tillfällighet för några veckor sedan snappa upp på Twitter att SR Ekot höll på med ett inslag om en kille som inte fick gå i skolan. Jag trodde inte det var sant då jag lyssnade till Antons historia!

Killen VILL gå i skolan, han vill gå i en ADHD-klass. Kommunen säger nej! Då SR Ekot tog tag i det här ändrade sig kommunen och nu har han fått börja i en bra skola.

I morse såg jag det här inslaget om en pojke i Göteborg som också vill gå i skolan, men inte får eller kan...

Hösten 2009 gjorde SVT:s Uppdrag Granskning ett inslag om Jonatan som, liksom min son, fick diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" och det visade sig vara fel... Jag har haft kontakt med Jonatans mamma senare och fått veta att han har det jättebra numera. Han har gått restaurangskola och mår riktigt bra! Grattis Jonatan!


Tyvärr är vi inte ensamma. Tyvärr är något i samhället väldigt, väldigt fel.

Mellan stolar

SKOLAN
Skolan började, vi kände en kämparanda - nu skulle saker äntligen bli bra! Han skulle inte längre känna sig som ett "sär", han skulle gå i en vanlig klass och skolan hade lovat att de skulle se till att han fick det stöd han behövde. Men så börjar problemen igen...

Jag tror det är så att med den historia han har, med så många år av en ickefunktionell skolgång som han har bakom sig, då han sätts i den "vanliga" skolan med alla krav som den har på sina elever, då skolan inte kan möta upp de behov han har... Då tappar han orken och kraften. Skolan ville först "se hur han funkade" för att lista ut vilket stöd de kunde ge honom. Egentligen hade de redan den informationen efter Habbens grundliga utredning som de har på papper och som de också har fått berättat för sig av psykologen.

Sonen började skolka och det rejält. Vi har blivit kallade till EVK:s (Elevvårdskonferenser), säkert var tredje vecka. Det är HAN som blir skälld på, det är HONOM man ställer krav på, HAN ska försöka förklara varför han väljer att skolka. Inte blir det bättre heller. Och skolan kallar till ytterligare en EVK. Där man ställer krav på honom. Det här med åtgärdsplan att följa upp har varit ytterst bristfälligt. Man har skrivit att "han nu ska se till att komma i tid till alla lektioner och inte skolka". Man har inte tagit reda på VARFÖR det ser ut som det gör, orsakerna till att han gör som han gör. Jag har stångat mig blodig, jag har känt mig alldeles utmattad men vad jag som förälder än gör blir det inte bättre. Jag kan inte hjälpa min son mer. Jag försöker peppa honom så mycket jag kan. Men det räcker inte. Det hjälper ju inte att skolan vet om att han har ADHD om de inte förstår vad det innebär! Det heter "I Sverige har vi en skola för alla". I verkligheten är det en skola för de som klarar av att gå i den skolan som inte kan anpassa sig efter sina elever! Inte de andra, de lite mer "besvärliga" eleverna.

BUP
Då vi inte längre fick vara kvar på Habben skickades vi över till BUP. Det hände under sommaren 2010. Idag, 8 månader senare, har vi ännu inte fått en så kallad ärendehandläggare utsedd. BUP har endast varit till för oss då vi behövt förnya receptet på sonens mediciner. Jag har ringt till BUP och gråtit, jag har varit frustrerad över hela situationen, jag har försökt ta reda på vilken hjälp vi kan få av dem och krävt att få en ärendehandläggare. Efter mina samtal har... inget gjorts. Man har antecknat att jag ringt och att jag varit ledsen. Sedan har det stannat där.

Jag skulle vilja att sonen för väldigt länge sedan hade haft någon att gå och prata med. En som kan ADHD riktigt bra och som skulle kunna hjälpa honom att skaffa strategier för att hantera sig själv då det barkar iväg. En "lär dig din ADHD-utbildning". Jag har också bett om det vid ett flertal tillfällen då jag ringt till BUP. Svaret jag får är att de har så lite personal, att de har så långa köer, att resurserna inte finns. Hallå!!! Vi har varit inskrivna på BUP sedan 2003! Har vi hamnat sist i kön igen? Det är min son som hamnar i kläm! Han är ung och jag gör allt för att hans liv inte ska bli förstört! Vem kan hjälpa mig om inte BUP, som är de som vi ska ha kontakt med, kan göra det? Ska jag också behöva ta ansvar för att BUP:s situation är ohållbar? Jag vill ha lugn, ro och känna trygghet i att vi kommer att få den hjälp vi anser oss ha rätt till. För att min sons liv ska bli bra.

Vi var på BUP igår för att prata medicin och förnya recept. Jag hoppas att vi efter det mötet kommer få hjälp. Sköterskan insåg efter en timmes prat att vi nog "hamnat lite mellan stolar". Jag hoppas verkligen att vi snart kan slippa göra allt själva! Att de som har sådana här saker som yrke kan ta över snart.

Att leta rätt skola

Sonen har alltså haft riktigt kämpigt under hela sin skoltid. Året han gick i 6:an var i princip ett enda stort kaos, året han gick i 7:an gick han på fel skola, särskolan. Vi kom fram till att han var tvungen att gå om 7:an och forskade om vilka skolor som fanns. Jag pratade med Skolinspektionen för att få reda på om de hade någon granskning på högstadieskolorna i vår stad när det gällde hur de handskas med barn med funktionshinder, vi fick reda på att det finns en ADHD-klass, vi försökte under massor av veckor som blev månader få tag på något som heter "Pedagogiska stödteamet" vilka jag inbillade mig skulle kunna vara ett stöd för sonen i den skola han skulle hamna i. ADHD-klassen var inte att tänka på - kön dit var så vansinnigt lång. En ansökan skickade vi in i alla fall.

 Vi valde tillslut en skola som höll på att förbereda sig att ta emot särskolan. Vi hade fått höra att den här skolan verkligen var intresserade av att arbeta med frågorna som rör funktionshinder och allt kändes bra. Vi föräldrar har arbetat hårt för att ordna så att allt ska bli så bra det kan för sonen och jag har varit helt matt mellan varven.

Då den nya skolans rektor ringde mig sa hon att nu kunde jag slappna av, det är deras plikt och skyldighet att se till att det ska fungera, att de var vana vid att arbeta med barn med funktionshinder blev jag så glad att jag grät. Sonens mentor kändes också väldigt bra och tydlig. Habben och särskolan gjorde en överlämning och berättade vilka problem sonen har och hur man bäst arbetar med honom. Allt kändes riktigt bra! Och det blev sommar och sommarlov.

BUP 2 och Skolan 1

BUP
Vid det här laget har min son fyllt 12 år och är på sitt 13:e. I skolan fungerade det allt sämre - han var störig och bråkig och hade svårt att sitta still. Situationen i skolan var ohållbar och vi kände att vi behövde träffa BUP igen. Samma psykolog fick vi den här gången och hon ville nu göra om WISC-testet för att se om något hänt med hans utveckling sedan sist. Efter avslutat test kom hon fram till precis samma sak som förra gången - han var lindrigt utvecklingsstörd. Det var väldigt tydligt så, sa hon. Det fanns verkligen ingen tvekan till att det var så. Jag och pappan frågade även den här gången om hon inte också skulle kunna utreda om han har ADHD och det skulle hon kunna göra, sa hon. Nu hade hon lärt sig att man kan vara både "underbegåvad" och ha ADHD.

När det gällde skola sa psykologen att sonen skulle må allra bäst av att gå i särskolan. Det kändes väldigt märkligt - men vi fick också veta att vi säkert har massor med föreställningar om särskolan och vilka som går i en sådan. Och vad vet vi? Vi är ju "bara" föräldrar och inga proffs. Vi kunde ju bara lita på att hon som psykolog på BUP, med de här frågorna på sitt arbetsbord och med den långa erfarenheten hon har, vet vad hon snackar om.

SKOLAN
Vi tyckte inte att han skulle behöva byta skola under pågående läsår, däremot skulle han hur som helst behöva byta skola då han började i högstadiet då den skola han gick i endast var upp till årskurs 6. På den skola han gick i blev situationen helt ohållbar - de flyttade ut ett gäng "stökiga pojkar" till ett mindre klassrum för att de skulle få jobba lite mer riktat. Eftersom han också hade diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" fick han också rätt till en assistent. Assistenten var en ung kille som egentligen var fritidsledare.

Tanken med att flytta ut dem var säkert god från skolans sida, men problemet var att de inte hade kommunicerat det här med pojkarna, eller vart fall inte med min son så att han förstod varför. Han kände det som om han satt i skamvrån och sparkade ännu mer bakut.Vi satt i möten med skolan, där rektorn i princip sa till oss att han nog måste byta skola till särskolan. Det kändes som om vi inte alls var välkomna längre. Jag påpekade ett flertal gånger att Montessoripedagogiken, vilken är den pedagogik de för, är gjord för barn som är precis som min son - de har ju alla verktyg i den! Då blev rektorn ännu mer irriterad.

Han gick ut 6:an och påbörjade sin medicinering för ADHD den sommaren, 2009. På hösten började han på särskolan.