Häromdagen ramlade jag över ett intressant inlägg om ADHD-medicinering grundat på en ny studie som gjorts i USA. Jag blev så glad eftersom allt som sas vid den anhörigträff vi hade i början av juni, på det hem sonen bor, spolierades med vetenskaplig fakta. En dag ska jag ta och ha ett ordentligt prat med dem på hemmet. Jag har tänkt ta med mig läkare som är bra på sånt här och som kan ge mig vind i ryggen.
Läs inlägget här!
Visar inlägg med etikett medicin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett medicin. Visa alla inlägg
fredag 20 juli 2012
söndag 10 juni 2012
Fördomar och låg kunskapsnivå
I helgen har det varit en anhörigträff för oss som har ungdomar placerade på det hvb-hem där sonen numera bor. Initiativet var bra, det var fint att träffa de andra föräldrarna och syskonen och prata om situationen. Vi har alla olika bakgrunder och olika orsaker till varför våra ungdomar blivit placerade.
Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.
Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.
Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.
Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.
Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!
Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.
Föreståndaren berättade vid inbjudan att de skulle ha föredrag om mediciner och tablettmissbruk och jag förstod redan innan hur det skulle låta. Och tyvärr fick jag rätt. Hemmet har en sjuksköterska som arbetar vid en beroendeklinik som konsult och "det hon inte vet är inte värt att veta", fick vi reda på. Först pratade hon om bensodiazepiner och opiater och hur hemska de preparaten är och hur illa det kan gå. Det snacket var nog rätt bra, men jag förstår inte riktigt orsaken till just det föredraget på en sådan här träff, måste jag säga.
Sedan blev det frågestund och föreståndaren sa att vi även kunde ställa frågor om ADHD-medicin. Hon vet att jag är för sådant och jag vet att de är väldigt emot. Så började snacket om att det är ju narkotika man ger och "när ungdomarna som medicineras blir myndiga blir de ju missbrukare" sa de. Föreståndaren på hemmet berättade också att hon tidigare hade arbetat tillsammans med Christopher Gillberg och att snacket på Östra sjukhuset hade gått om honom att han var så oerhört produktiv så folk funderade på vad han gick på... De tycker att det är skumt att han bränt upp sin forskning med orden "den tåldes alltså inte att granskas". De vet tydligen inte att orsaken till att han brände upp den var för att han tvingades ge ut sekretessbelagd information om sina patienter och det vägrade han göra eftersom de just är sekretessbelagda. Cristopher Gillberg har alltid stått på sina patienters sida och domarna mot honom är väldigt konstiga. Konsluten hänvisade också till DN:s rapportering om att barn födda sent på året oftare får diagnosen ADHD än barn födda tidigare på året. Den rapporten hade DN beställt av Socialstyrelsen och det är en icke publicerad rapport. Vinkeln hade DN redan gett. De pratade också om ADHD som en "hitte-på-diagnos" som egentligen inte finns och att det går trender i att sätta ADHD som stämpel på folk idag.
Då jag äntligen fick ordet - det tog ett bra tag, det kändes som om de inte riktigt ville släppa in mig - så gav jag svar på tal. Jag sa att Ylva Ginsberg nyligen disputerat om intagna fångar på Norrtäljeanstalten som diagnostierats för ADHD och medicinerats med mycket goda resultat. Jag pratade också om KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, och deras starka lobby mot psykiatrin och att den verkligen är skadlig och att den tyvärr får starkt genomslag i media och jag berättade om psykiatriker som verkligen är urless på den lobbyn. Jag berättade om vänner jag har som diagnostiserats i vuxen ålder som verkligen fått kartan över sig själva och äntligen fått ett liv som fungerar efter ett helt liv där de har missförståtts och mått illa. (Läs även här om att få livet att fungera efter diagnos och hjälp med att förstå sig själv). Jag berättade att det är vanligt att folk i vuxen ålder, som inte fått diagnos som unga eftersom det "inte fanns" förr, självmedicinerar sig och därmed hamnar i ett missbruk som inte alls är bra. Jag sa att min uppfattning är att medicin är medicin och att knark är något helt annat.
Åt mina inlägg rynkade man på näsan och tyckte att jag bara pratade strunt. Konsulten tittade aldrig på mig då jag pratade och det såg ut som om hon visste att hon visste alldeles för lite om ADHD och medicinering för det. Hon sa att hon i sitt arbete sett att personer som medicinerats med centralstimulerande inte alls mår bra. Det var vad hon sett. Och hon har också sett, påstod hon, att de som medicierats för ADHD också lättare hamnar i missbruk än de som inte medicinerats.
Efter den här stunden var jag alldeles skakis, svettig och oerhört upprörd. Jag sa till min son att han absolut inte får lyssna på de här personerna när det gäller ADHD och medicinering. Han var, tack och lov, precis lika upprörd som jag och han vet att jag kan saker och han kan rätt mycket han med. Jag frågade honom om han tycker att jag gjorde bort mig och om han tyckte jag var pinsam. "Nej, verkligen inte! Jag tycker du sa bra saker!" Tack min fina, kloke son!
Jag klarade inte stanna kvar resten av kvällen utan körde hem.
fredag 8 juni 2012
Om ADHD och medicinering
Det har pratats så mycket om ADHD och medicinering. Att medicinen är knark, att föräldrar drogar sina barn med amfetamin osv osv osv. KRIS (Kriminellas revanch i samhället) har också en slogan om att "statligt knark är också knark" och de accepterar inte att deras medlemmar tar t ex Conserta för sin ADHD. Vansinne, säger jag!
Ylva Ginsberg har precis disputerat med sin avhandling "Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates" som är gjord på intagna vid Norrtäljeanstalten. I den studien har man sett att medicinering av bland andra fd missbrukare, som visat sig ha ADHD, ger väldigt bra effekt. Läs mer här>>
Methylphenidate treatment of adult male prison inmates with attention-deficit hyperactivity disorder: randomised double-blind placebo-controlled trial with open-label extension
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder
Long-term functional outcome in adult prison inmates with ADHD receiving OROS-methylphenidate
Ylva Ginsberg har precis disputerat med sin avhandling "Attention deficit hyperactivity disorder in prison inmates" som är gjord på intagna vid Norrtäljeanstalten. I den studien har man sett att medicinering av bland andra fd missbrukare, som visat sig ha ADHD, ger väldigt bra effekt. Läs mer här>>
Hennes publicerade artiklar kan man läsa på länkarna nedan:
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorderMethylphenidate treatment of adult male prison inmates with attention-deficit hyperactivity disorder: randomised double-blind placebo-controlled trial with open-label extension
Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) among longer-term prison inmates is a prevalent, persistent and disabling disorder
Long-term functional outcome in adult prison inmates with ADHD receiving OROS-methylphenidate
torsdag 26 maj 2011
Senaste tiden, Petter och ADHD
Sonen
Sonen har inte bott hemma hos mig på 7 veckor nu. Då samhället äntligen tog över föll jag ihop i en blöt fläck, helt utmattad och vår kontakt på socialen sa väldigt tydligt att jag inte längre orkar ta hand om min son. Hon vände sig till pappan och frågade: "Orkar du?". Sonen flyttade dit på heltid och det har varit väldigt skönt. Tror också att syster tycker det då hon fått vara hos mig själv i perioder.
Sonen har dock utvecklat ett flyktbeteende. Stryker man honom inte medhårs drar han bara. Stänger av mobilen och kan komma hem flera dagar senare. Nu har det också visat sig att han, då han slutat med sin medicin på eget bevåg, förmodligen ändå känt att han behöver något. Man har kommit på honom att sniffa bensin och tydligen har det hänt fler gånger än den gång han blev tagen på bar gärning. Tydligen har han också rökt spice.
Vi får nu äntligen bra hjälp. Jag HOPPAS att vi snart är inne på rätt spår och kan se ljust på framtiden! Han ska vara hemma hos mig under fyra dygn nu och jag vill att vi ska få en bra helg!
Petter
Blev så glad då jag hittade Jan Gradvalls reportage om Petter där han pratar om sin ADHD-diagnos som han just fått. Den kan man läsa här >>
Petter har också skrivit en låt om hur han ser på saker och ting. Tyvärr anser han att det här med mediciner inte är en bra grej, vilket min son tog fasta på under nästan 2 månader. NU har sonen förstått att medicin nog inte är så dumt i alla fall och har börjat ta den igen. Det blir lite tokigt när en sådan stor förebild som Petter förespråkar en sådan viktig sak. Annars gillar jag låten och hans sätt att beskriva saker och ting!
Sonen har inte bott hemma hos mig på 7 veckor nu. Då samhället äntligen tog över föll jag ihop i en blöt fläck, helt utmattad och vår kontakt på socialen sa väldigt tydligt att jag inte längre orkar ta hand om min son. Hon vände sig till pappan och frågade: "Orkar du?". Sonen flyttade dit på heltid och det har varit väldigt skönt. Tror också att syster tycker det då hon fått vara hos mig själv i perioder.
Sonen har dock utvecklat ett flyktbeteende. Stryker man honom inte medhårs drar han bara. Stänger av mobilen och kan komma hem flera dagar senare. Nu har det också visat sig att han, då han slutat med sin medicin på eget bevåg, förmodligen ändå känt att han behöver något. Man har kommit på honom att sniffa bensin och tydligen har det hänt fler gånger än den gång han blev tagen på bar gärning. Tydligen har han också rökt spice.
Vi får nu äntligen bra hjälp. Jag HOPPAS att vi snart är inne på rätt spår och kan se ljust på framtiden! Han ska vara hemma hos mig under fyra dygn nu och jag vill att vi ska få en bra helg!
Petter
Blev så glad då jag hittade Jan Gradvalls reportage om Petter där han pratar om sin ADHD-diagnos som han just fått. Den kan man läsa här >>
Petter har också skrivit en låt om hur han ser på saker och ting. Tyvärr anser han att det här med mediciner inte är en bra grej, vilket min son tog fasta på under nästan 2 månader. NU har sonen förstått att medicin nog inte är så dumt i alla fall och har börjat ta den igen. Det blir lite tokigt när en sådan stor förebild som Petter förespråkar en sådan viktig sak. Annars gillar jag låten och hans sätt att beskriva saker och ting!
onsdag 27 april 2011
Rymlingen min
Igår fick jag ett samtal från pappan: "Sonen har rymt igen. Jag är ute och letar. Han svarar inte då jag ringer".
Jag skickar ett sms och väntar på vad som ska hända. Han svarar! Och vi sms:ar under en eller ett par timmars tid. Jag frågar om jag får ringa, det får jag inte. Men han fortsätter svara på sms:en. Under samtalets gång säger han att ingen förstår honom, han säger att han försöker prata, men ingen förstår. Och då rymmer han. Det är inte första gången det händer. Tillslut säger han att han vill bo i fosterfamilj. Nästa sms som kommer direkt lyder: "Eller om du och pappa fixar en moppe och moppekort. Då kommer jag hem".
Han har inte ätit sina mediciner på fem veckor nu. Han tycker att de funkar bra, att de gör gott. Men han vill inte känna sig annorlunda, vilket han tycker han blir då han äter dem, i förhållande till andra. Dilemma! Han behöver verkligen sina mediciner för att kunna använda sin hjärna på ett konstruktivt sätt. Ovanstående resonemang visar ju hur det funkar utan dem.
Ett dygn, drygt, har han varit borta. Vi har kunnat kommunicera via sms endast. Han har stängt av sin telefon mellan varven, han har svarat knapphändigt på sms:en som handlar om var han är. Han slutade att svara helt då jag frågade vad han har för plan med sitt handlande. Vad han vill uppnå.
Nyss kom ett sms från pappan som skrev han hade hämtat sonen. Samtidigt kom sonens sms: "Hemma nu".
En sten föll från mitt hjärta. Men bara lite. Vad händer i morgon? Vågar pappan skicka honom til skolan eller kommer han då att rymma igen?
Jag skickar ett sms och väntar på vad som ska hända. Han svarar! Och vi sms:ar under en eller ett par timmars tid. Jag frågar om jag får ringa, det får jag inte. Men han fortsätter svara på sms:en. Under samtalets gång säger han att ingen förstår honom, han säger att han försöker prata, men ingen förstår. Och då rymmer han. Det är inte första gången det händer. Tillslut säger han att han vill bo i fosterfamilj. Nästa sms som kommer direkt lyder: "Eller om du och pappa fixar en moppe och moppekort. Då kommer jag hem".
Han har inte ätit sina mediciner på fem veckor nu. Han tycker att de funkar bra, att de gör gott. Men han vill inte känna sig annorlunda, vilket han tycker han blir då han äter dem, i förhållande till andra. Dilemma! Han behöver verkligen sina mediciner för att kunna använda sin hjärna på ett konstruktivt sätt. Ovanstående resonemang visar ju hur det funkar utan dem.
Ett dygn, drygt, har han varit borta. Vi har kunnat kommunicera via sms endast. Han har stängt av sin telefon mellan varven, han har svarat knapphändigt på sms:en som handlar om var han är. Han slutade att svara helt då jag frågade vad han har för plan med sitt handlande. Vad han vill uppnå.
Nyss kom ett sms från pappan som skrev han hade hämtat sonen. Samtidigt kom sonens sms: "Hemma nu".
En sten föll från mitt hjärta. Men bara lite. Vad händer i morgon? Vågar pappan skicka honom til skolan eller kommer han då att rymma igen?
lördag 2 april 2011
Medicinen
Sonen vill inte ta sin medicin. Den som får tankarna och intrycken att bli mer sorterade. Den som får honom att tänka till ett varv extra innan han handlar. Han säger:
- Jag vill inte behöva ta tabletter för att vara som alla andra. Jag vill inte behöva ta tabletter för att passa in. Jag vill duga som jag är!
Som förälder försöker jag få honom att förstå att det inte är därför som han ska äta dem. Jag försöker få honom att förstå att det är för hans egen skull, för att han själv ska få lugn och ro som det är bra att han tar dem. Det går inte in alla dagar.
Tar han inte dem lider han. Han lider av att inte kunna sortera allt. Av att han handlar ännu mer impulsivt än annars. Men han själv märker inte det, verkar det som. Lider han så lider även jag och hans syster som drabbas av alla vredesutbrott och impulsivitet som följer.
Han duger som han är! Han är en fantastisk kille på väldigt många sätt! Jag älskar min son mest av allt på hela jorden. Han är en underbart fin människa! Som har en hel del problem och en jättejobbig historia att handskas med. Tyvärr!
- Jag vill inte behöva ta tabletter för att vara som alla andra. Jag vill inte behöva ta tabletter för att passa in. Jag vill duga som jag är!
Som förälder försöker jag få honom att förstå att det inte är därför som han ska äta dem. Jag försöker få honom att förstå att det är för hans egen skull, för att han själv ska få lugn och ro som det är bra att han tar dem. Det går inte in alla dagar.
Tar han inte dem lider han. Han lider av att inte kunna sortera allt. Av att han handlar ännu mer impulsivt än annars. Men han själv märker inte det, verkar det som. Lider han så lider även jag och hans syster som drabbas av alla vredesutbrott och impulsivitet som följer.
Han duger som han är! Han är en fantastisk kille på väldigt många sätt! Jag älskar min son mest av allt på hela jorden. Han är en underbart fin människa! Som har en hel del problem och en jättejobbig historia att handskas med. Tyvärr!
tisdag 29 mars 2011
Dagen idag
Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.
Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.
Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.
Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.
Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.
Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.
Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.
Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.
Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.
Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.
God natt.
Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.
Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.
Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.
Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.
Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.
Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.
Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.
Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.
Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.
Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.
God natt.
Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.
fredag 18 mars 2011
Detta ickefungerande BUP
Då vi var på BUP för tre veckor sedan fick vi en ny medicin, Conserta, och man skulle ringa mig efter två veckor för att höra hur det gått med dem. Hela den här veckan har jag väntat på att få ett samtal, inget har kommit än.
Jag ringde BUP igår och lämnade meddelande på personens telefonsvarare, jag ringde även till receptionen och där fick jag höra att de hade planeringsdag. Nu ringde jag igen, personen som ska ringa mig är ledig idag. Tabletterna håller på att ta slut. Inget nytt recept är skrivet. Ännu är ingen ärendeansvarig utsedd till oss, trots att man skulle ta tag i saken omgående då för tre veckor sedan. Ingen finns att prata med.
Det är helg.
Jag ringde BUP igår och lämnade meddelande på personens telefonsvarare, jag ringde även till receptionen och där fick jag höra att de hade planeringsdag. Nu ringde jag igen, personen som ska ringa mig är ledig idag. Tabletterna håller på att ta slut. Inget nytt recept är skrivet. Ännu är ingen ärendeansvarig utsedd till oss, trots att man skulle ta tag i saken omgående då för tre veckor sedan. Ingen finns att prata med.
Det är helg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)