Skolan klarar inte att stödja alla elever

Som rubriken säger har Riksförbundet Attention gjort en enkät bland sina medlemmar om hur deras upplevelser om hur skolan har fungerat eller inte fungerat. Gensvaret var stort - hela 918 personer svarade på enkäten och resultatet är tydligt: Det behövs mer kunskap i skolorna om de barn med diagnoserna som faller inom NPF-spektrat. Enkäten talar sitt tydliga språk, nämligen:

• 61% uppger att deras barn inte vill gå i skolan och 40% att deras barn har högre frånvaro än andra elever
• 47% säger att barnet brister i läs- och skrivförmåga och 65% uppger att de därför kommer efter i skolan
• 40% av föräldrarna uppger att bristen på stöd har lett till att barnet fått sänkt betyg och 30% att det har lett till en mobbningsproblematik. Lika många svarar att barnet har tvingats byta skola
• 69% av föräldrarna uppger att de fått sämre hälsa på grund av att skolsituationen inte fungerar. 57% uppger att inom parrelationen har bråk uppstått som lett till sämre vuxenrelationer inom familjen.
• 57% av föräldrarna har gått ner i arbetstid för att kunna stödja barnet
• 42% har fått hämta hem barnet från skolan när det uppstått problem.

Här kan man ladda ner enkäten "Allt är en kamp".

Här kan man också höra ett inslag i SR Ekot om att fler speciallärare behövs för att kunna möta de här barnen på ett bra sätt. Susanne Pettersson Karagouni arbetar med de här frågorna och hennes hemsida hittar man här.

Det är dyrt att inte vara proaktiv!

Jag har alldeles just sett ett föredrag av Ingvar Nilsson, nationalekonom på Sveriges kommuner och landsting, SKL. Den handlade om vad det kostar att INTE satsa på våra barn och unga som har problem av olika slag. Han menar att det är bra mycket billigare för vårt samhälle att arbeta förebyggande, att vara proaktiv. Att se de här barnen tidigt och faktiskt låta dem kosta en hel del under grundskolan. Annars blir det vansinnigt dyrt för samhället i minskade kostnader i skatteintäkter (eftersom de förmodligen inte kommer in på arbetsmarkanden) och ökade kostnader i form av sjukpenning, placeringar i olika familje-/HVB-/behandlingshem, kriminalvård osvosvosv.

Det är smart att prata pengar med politiker. För money talks. Och det blir oerhört tydligt att man som politiker endast ser en mandatperiod i taget när det gäller de här frågorna som är mjuka. Men då man pratar vägpaket och andra hårda frågor får det kosta mer och man förstår också att det kommer att bli en avskrivningsperiod på 30 år eller mer. Men i de mjuka frågorna har man inte vanan inne, som politiker, att tänka längre än till nästa val.


Klicka här för att se föreläsningen som är 1,5 timme lång inklusive frågestund.
Uppdaterat 15 jun 2012: Svt har tyvärr tagit bort föreläsningen från svt play nu.

Klicka här för att ladda ner hans rapport om kostnader för unga som står utanför arbetsmarknaden.

Victoria Qvarnström är också väldigt bra på att sätta ord på pränt. Läs hennes Newsmillartikel här.  
Hennes blogg, som jag länkat till tidigare, är också väldigt bra och finns här

Klicka här för att läsa i Läkartidningen om det lyckade projektet som gjorts vid Norrtäljeanstalten.

Och klicka här för att läsa en rar historia om fångar vid Norrtäljeanstalten som fått vård och behandling under sin vistelse på anstalten.

Man kan ändra på sig. 

Men tänk om samhället kunde göra det i sin helhet så att många av de som hamnar snett idag hade sluppit att göra det!

Skrämmande undersökning

Jag läser med jämna mellanrum en blogg som heter ADHD/ADD - alla har lättheter som är väldigt bra. I överlag finns det många bra bloggar på ämnet NPF (NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning) skrivna av sådana som mig - en förtvivlad mamma - eller av andra som själva är diagnostiserade och känner att Ordet och Kunskapen i de här frågorna måste spridas.

Skribenten för den här bloggen har gjort en undersökning bland 150 föräldrar till barn med någon, eller flera diagnoser och haft en kontrollgrupp på lika många föräldrar till "normalstörda" barn. Läs den undersökningen här! Sen kan man fundera på varför så himla lite görs i samhället för våra barn...

Intressant läsning

Det var ett tag sedan jag skrev här. Sonen bor ju inte hemma längre, han blev tidigare i sommar omhändertagen enligt LVU och bor just nu på ett så kallat HVB-hem. Det här inlägget ska inte handla om honom. Här vill jag länka till tre bra artiklar och blogginlägg jag läst idag.

Karolinska institutet har på sin hemsida artiklar på temat ADHD och den här artikeln är riktigt bra! Fler artiklar finns att läsa på ämnet i vänsterspalten. Forskarna är inne på något jag skrivit om nedan. Jag skrev här att tänk om samhället var utformat på annat sätt än det är. Forskarna på KI säger så här;
"- Jag tror också att samhället har blivit mindre tillåtande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör att problem som annars inte skulle märkas blir större, säger Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI".

Den alltid lika underbart bra bloggen Bloggmalplace skriver här om "samhällets handikapp".  När du ändå är inne på Bloggmalplace - klicka runt där och läs! Det är en riktigt, riktigt bra blogg i ämnet ADHD och NPF!

På Funkaportalen kan man läsa om Börje Frylmark som lever med Asperger och han menar att det är samhällets syndrom. Läs artikeln här, den är tankeväckande! Hur kommer det sig att man är mer hjälpsam när det handlar om synliga handikapp än osynliga?

Till pedagoger/skolledare

OCH! Jag vill uppmana de pedagoger eller skolledare som kanske läser här att köpa in det skolpaket som Riksförbundet Attention tagit fram inför skolstarten! HÄR hittar du det, det kostar endast 270 kronor. Om skolor blir mer medvetna om vad det innebär att ha NPF-diagnoser underlättar det för skolan, för lärarna och inte minst för de elever de faktiskt har ett ansvar för! Med eller utan diagnos!

Nolltolerans är möjligt. Så får vi en skola utan kränkningar, och diskriminering.

Den rubrik jag satte på det här inlägget hade också ett seminarie som Riksförbundet Attention hade idag under Almedalsveckan i Visby. Jag satt där och hade trott att man skulle prata om frågan ur ett NPF-perspektiv: hur kan vi göra så att de elever med en sådan diagnos inte blir kränkta? Istället handlade seminariet om mobbning och kränkning elever emellan, om skolan som brottsplats osv. Jag ville säga lite om vad min son varit med om - han har inte blivit mobbad av andra elever, men jag anser att vuxenvärlden har kränkt honom rätt grovt.

Tillslut fick jag ordet, jag blev nästan lite irriterad på att alla andra gick före, men det var bra att jag fick det som sista person innan tiden för seminariet var ute. Jag berättade lite kortfattat vad vi har gått igenom och efteråt kom massor av personer fram till mig: från dyslexiförbundet, specialpedagoger, från föreningen Skolmorfar och andra som jag inte uppfattade vilka de var. Alla gav mig orden: "fortsätt kämpa", "ni har gjort det bra" osv. Jag satt och pratade lite mer med en specialpedagog som ville ha den här bloggadressen och hon avslutade med att hon tyckte att de lilla samtalet vi haft nu kunde göra henne till en bättre specialpedagog! Att jag startade den här bloggen var nog inte så dumt i alla fall!

Då jag lämnade seminariet var jag alldeles sluttömd, skakis och gråtfärdig. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig efter den vår som varit...

Tänk om...

Tänk om samhället var anpassat för de personer som har en NPF-diagnos! Tänk om! Jag tror inte att alla "normala" skulle ha så mycket funderingar, faktiskt!

Vi kan ta alla myndigheter t ex. De flesta jag känner har ångest (eller i alla fall obehagskänslor) inför att fylla i en blankett från valfri myndighet (Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket... you name it!). Alla de här människorna, mina kompisar, som känner så här är i vanliga fall högfunktionella på sina arbeten, i sina olika liv.

Tänk OM vi hade ett samhälle som skulle vara utformat på det viset att även personer med en ADHD-diagnos skulle kunna fungera som en "normal" människa! (som skulle kunna fylla i den här blanketten från valfri myndighet!) Tänk den tanken! Jag tror inte att alla "normala" personer skulle känna sig exkluderade på något sätt! Jag tror de skulle vara tacksamma! Och jag tror att samhället skulle tjäna pengar på det, dessutom! Färre insatser skulle behövas i skolan, för att nämna ett konkret exempel. Om skolan skulle vara anpassat för de här eleverna på ett naturligt sätt hade de här eleverna klarat sig bättre - även de utan diagnoser hade gjort det! - och färre sociala insatser hade behövts sättas in.

Läs HÄR!

Systemfel 2

Efter att vi varit på BUP och insett att de inte visste att sonen utretts av Habiliteringen för ett år sedan blev jag fundersam. Hur kommer det sig att de inte vet det? Är det för att vi efter 8 månader inte ännu fått en ärendehandläggare? Är det för att de har sådan personalbrist och ingen ännu har sett remissen? Eller beror det på något annat?

Jag ringde till psykologen på Habiliteringen för att kolla lite. Då får jag reda på nästa sak som jag som förälder förväntas hålla koll på. Hon kan skicka den utredning hon gjort till BUP enbart på föräldrars uppdrag! Eftersom hon inte fått det uppdraget är den alltså inte skickad! Och sånt ska jag som förälder alltså då veta? Utan att någon säger det till mig? För att jag har ett barn som har ett funktionshinder? Jag var helt bergis på att remissen redan var skickad! Jag trodde verkligen att så redan hade hänt!

Ibland funderar jag på varför det är så att vi föräldrar till barn med svårigheter förväntas av naturen veta en massa saker. Vi föräldrar MÅSTE veta ALLT eftersom INGEN talar om något för oss. Vi måste också vara sambandscentral mellan alla som vi förväntas veta finns till vår hjälp. Ingen annan tar det samlade greppet. Det här innebär att saker tar onödigt lång tid, vilket leder till att barn far illa och hamnar snett.

Tänk om samhället med de personer som vet allt i och med att de har det som sitt jobb kunde ta ett sådant ansvar! Tänk vad tid, pengar, energi och liv det skulle spara på! Tänk vad effektivt saker kunde bli om man slapp söka reda på allt som anhörig.