Dagen idag

Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.

Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.

Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.

Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.

Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.

Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.

Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.

Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.

Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.

Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.

God natt.

Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.

Mellan stolar

SKOLAN
Skolan började, vi kände en kämparanda - nu skulle saker äntligen bli bra! Han skulle inte längre känna sig som ett "sär", han skulle gå i en vanlig klass och skolan hade lovat att de skulle se till att han fick det stöd han behövde. Men så börjar problemen igen...

Jag tror det är så att med den historia han har, med så många år av en ickefunktionell skolgång som han har bakom sig, då han sätts i den "vanliga" skolan med alla krav som den har på sina elever, då skolan inte kan möta upp de behov han har... Då tappar han orken och kraften. Skolan ville först "se hur han funkade" för att lista ut vilket stöd de kunde ge honom. Egentligen hade de redan den informationen efter Habbens grundliga utredning som de har på papper och som de också har fått berättat för sig av psykologen.

Sonen började skolka och det rejält. Vi har blivit kallade till EVK:s (Elevvårdskonferenser), säkert var tredje vecka. Det är HAN som blir skälld på, det är HONOM man ställer krav på, HAN ska försöka förklara varför han väljer att skolka. Inte blir det bättre heller. Och skolan kallar till ytterligare en EVK. Där man ställer krav på honom. Det här med åtgärdsplan att följa upp har varit ytterst bristfälligt. Man har skrivit att "han nu ska se till att komma i tid till alla lektioner och inte skolka". Man har inte tagit reda på VARFÖR det ser ut som det gör, orsakerna till att han gör som han gör. Jag har stångat mig blodig, jag har känt mig alldeles utmattad men vad jag som förälder än gör blir det inte bättre. Jag kan inte hjälpa min son mer. Jag försöker peppa honom så mycket jag kan. Men det räcker inte. Det hjälper ju inte att skolan vet om att han har ADHD om de inte förstår vad det innebär! Det heter "I Sverige har vi en skola för alla". I verkligheten är det en skola för de som klarar av att gå i den skolan som inte kan anpassa sig efter sina elever! Inte de andra, de lite mer "besvärliga" eleverna.

BUP
Då vi inte längre fick vara kvar på Habben skickades vi över till BUP. Det hände under sommaren 2010. Idag, 8 månader senare, har vi ännu inte fått en så kallad ärendehandläggare utsedd. BUP har endast varit till för oss då vi behövt förnya receptet på sonens mediciner. Jag har ringt till BUP och gråtit, jag har varit frustrerad över hela situationen, jag har försökt ta reda på vilken hjälp vi kan få av dem och krävt att få en ärendehandläggare. Efter mina samtal har... inget gjorts. Man har antecknat att jag ringt och att jag varit ledsen. Sedan har det stannat där.

Jag skulle vilja att sonen för väldigt länge sedan hade haft någon att gå och prata med. En som kan ADHD riktigt bra och som skulle kunna hjälpa honom att skaffa strategier för att hantera sig själv då det barkar iväg. En "lär dig din ADHD-utbildning". Jag har också bett om det vid ett flertal tillfällen då jag ringt till BUP. Svaret jag får är att de har så lite personal, att de har så långa köer, att resurserna inte finns. Hallå!!! Vi har varit inskrivna på BUP sedan 2003! Har vi hamnat sist i kön igen? Det är min son som hamnar i kläm! Han är ung och jag gör allt för att hans liv inte ska bli förstört! Vem kan hjälpa mig om inte BUP, som är de som vi ska ha kontakt med, kan göra det? Ska jag också behöva ta ansvar för att BUP:s situation är ohållbar? Jag vill ha lugn, ro och känna trygghet i att vi kommer att få den hjälp vi anser oss ha rätt till. För att min sons liv ska bli bra.

Vi var på BUP igår för att prata medicin och förnya recept. Jag hoppas att vi efter det mötet kommer få hjälp. Sköterskan insåg efter en timmes prat att vi nog "hamnat lite mellan stolar". Jag hoppas verkligen att vi snart kan slippa göra allt själva! Att de som har sådana här saker som yrke kan ta över snart.