Polletten trillar ner

I helgen bjöd det HVB-hem, där min son numera bor, oss familjer med ungdommar som bor hos dem på julbord. Det var mysigt att sitta tillsammans alla och prata, ha trevligt och nästan "som vanligt". Det är avskeden som är jobbiga. Under tiden vi ses tror jag vi alla nästan inbillar oss att det är som vanligt. Men det är det ju inte...

Sonen uppskattade den här kvällen väldigt mycket! Jag tror att han börjar förstå och på riktigt inse vad som är viktigt i livet.Han skrev en kärleksförklaring till oss på Facebook. (Jag har maskat namnen på oss alla som skriver och nämns. Klicka på bilden för att se den i större format).

Snart är det jul och då får han komma hem. Vi ska bara mysa - sitta i soffan med morgonrockar och se på film och äta skumtomtar! Och kramas i massor!

Längtan

Åh, vad jag längtar efter min son! Det riktigt gör ont i mig! Jag vill prata med honom, höra hans röst, prata ett långt samtal om vad som helst. Men telefonnätet ligger nere och jag måste göra omstart på telefonen hela tiden för att det ska funka en liten stund. Och när jag väl fick mottagning så var det ingen som svarade där han bor.

Det är bestämt att jag och pappan ska få hälsa på honom var sin gång i månaden. Och varannan vecka får sonen vara utan besök. För att han ska kunna bygga upp sitt liv i den andra kommunen i lugn och ro. Jag förstår det helt och hållet i mitt intellekt. Men känslan är något annat.

Älskade sonen min! Du är mitt allt! Det finns ingen på hela jorden som ligger närmare mitt hjärta än du gör! Jag vill ligga och kramas i soffan, se film, mysa. Jag vill att allt ska vara som förr - innan allt strul började!
KRAMAR
Mamma