Utvärderingsmöte

Under våren har sonen fått komma hem varannan helg och delat helgen mellan mig och pappan. Tidigare har vi bara fått träffas, där han bor, några timmar/månad så det har varit en stor skillnad! Vad vi märkt är att kring sonen finns numera ett lugn som jag tror inte jag sett hos honom tidigare! Urskönt! Samtidigt så ställer det ju frågor om framtiden också...

LVU eller inte LVU - det är frågan
Eftersom han nu skött sig så bra, skolan har börjat fungera (äntligen!) och livet börjar lugna ner sig är det ju inte alls säkert att han får ett fortsatt LVU på sig. Och hur kommer då hans framtid att se ut det närmaste året? Måste han flytta hem och byta skola - igen? Eller kan han bo kvar där han bor nu och gå kvar i samma skola? Vad händer om socialtjänsten tycker att det är för dyrt att ha honom placerad fortsättingsvis...? Frågorna är många och oron börjar komma rätt bra i min kropp. Även i sonens kropp, säger föreståndaren på HVB-hemmet han bor i.

Dagens möte på socialtjänsten
Vi har i eftermiddag haft ett möte för att utvärdera hur våren gått med utökad kontakt och att han faktiskt varit hemma på helgerna. Det har gått bra. Vi kom in på framtiden och först satte handläggaren upp lite olika alternativ för framtiden:
1) Han flyttar hem (inte ett alternativ för vare sig mig, pappan eller föreståndaren på hemmet).
2) Han går kvar på skolan, men som hon sa: "Det känns kanske lite magstarkt att han ska bo på ett HVB-hem för att gå kvar på skolan".
3) Han går kvar på skolan och bor i annan familj på orten han bor på!

Där röt jag till! Skolan funkar BÄTTRE - ja. Men funkar inte BRA. HVB-hemmet har alla möjligheter att stötta, stödja, finnas till på ett sätt som inte jag och pappan kan eftersom vi har andra jobb för brödfödan och hittills har det ju inte alls funkat så bra med oss som stöd i skolan. Jag satte ner foten och sa att "Vadå magstarkt att han ska bo kvar på ett HVB-hem för att skolan inte funkar? Funkar inte skolan så funkar inget alls! Han är inte alls färdigbehandlad bara för att han lugnat ner sig!" Innan mötet var klart frågade hon, för tydlighetens skull, vad det var vi ville. Vi vill han ska bo kvar på hemmet där han bor och går kvar på samma skola han nu går även nästa år. Han ska ta betyg i 9:an då och det är väldigt viktiga betyg. Eller som jag sa: "Vi måste hitta den mest hållbara lösningen för vår son, för hans framtida liv och fram till hans död".

Hur blir det då?
Då jag sagt som jag tycker och stampat ner foten så hårt som jag gjorde kommer de att försöka få sonen att själv vilja bo kvar och ha det oförändrat även nästa år. Om han går med på det blir det en SoL-placering (=placering enligt socialtjänstlagen och den är frivillig). Om han inte går med på det kommer de, trots att saker funkar så pass bra som de gör nu, att förorda ett fortsatt LVU en period till. Jag hoppas sannerligen att allt kommer lösa sig smärtfritt!

En annans historia

Pratade med en bekant igår som är i samma situation som oss, med den skillanden att den sonen numera är myndig. Den killen fick sin ADHD-diagnos för ett och ett halvt år sedan. Föräldrarna har innan dess tjatat om utredning i 10 år! Då han fick sin diagnos fick han även ART-träning och KBT-samtal. Men de har inte hjälpt killen rätt, tyvärr. Pappan har fixat en massa jobb åt honom då han inte velat gå i skolan, men de jobben har han struntat i. Han försvinner och bor hos kompisar ibland, föräldrarna kan inget göra. Eftersom den här killen är myndig kan inte heller socialtjänsten göra något, de säger bara "ja, han är välkommen hit då det gått åt pipan och då kan vi greja försörjningsstöd". Den här killen hör naturligtvis inte heller längre till BUP, utan vuxenpsyk och eftersom han är myndig har föräldrarna ingen insyn i vad som sker inom psykiatrin...

Då jag hörde den här berättelsen tänkte jag på min son. Den här myndiga killen jag skriver om här beter sig på precis samma sätt som min son gjort, men min son är inte än myndig. TACK OCH LOV! Kan inte förstå hur de här föräldrarna känner! Det måste vara fruktansvärt! Värre än vi haft det. Och vi har haft det väldigt tufft.

Attentions undersökning och samhället

Jag har ägnat mycket funderingar på hur det kunde bli som det blev för oss. Hur kan det vara så att man inte med ens blir uppfångad av vården? Hur kan det vara så att man själv måste ta reda på saker och ting, söka i bloggar för att få kunskap? Hur kommer det sig att man inte som förälder till ett barn per automatik får utbildning i hur det är att ha ADHD?

Jag såg en fantastisk föreläsning på Kunskapskanalen med Lotta Abrahamsson, som själv har en dubbeldiagos (ADHD/Aspberger). Hon pratar till pedagoger, hon arbetar själv med de här barnen och FÖRSTÅR dem! Hon pratar inte OM de här barnen - hon pratar utifrån egen livserfarenhet och säger till de som lyssnar: "Ni funkar så här (blablabla) har JAG lärt mig alldeles nyss!" Klicka här för att se föreläsningen! Den är i tre delar och de andra två delarna får man om man klickar på rubriken "Program i serien" till höger.

Föreningen Attention håller också koll på saker som händer. För ett tag sedan la de ut en enkät som anhöriga till personer som har en NPF-diagnos och de fick många svar. Här klickar man för att se vad människor har svarat på den enkäten. Tyvärr är inte vår historia på något sätt unik. Tyvärr är det så här det ser ut i välfärdssvergie... Tyvärr måste barn fara illa. Tyvärr måste föräldrar bränna ut sig totalt.

I vårt fall har man funderat på om en familjehemsplacering kanske är det bästa. Inte för att vi som föräldrar inte funkar, utan för att sonen MÅSTE bryta helt med sina vanor, de han umgås med, för att han måste bryta sina mönster. Jag tänker att om insatser hade kommit på en gång, direkt, hade mycket lidande kunnat förhindrats, alla vi hade mått bättre. Vilket också hade sparat samhället en hel del pengar.

Här finns ett annat inlägg om hur samhället inte fungerar... 

UPPDATERING
Läste idag DN Debatt på det här ämnet, men då för personer som har rätt till stöd via LSS, Lagen om särskild stöd och service. Jag har tidigare nämnt att det är ett systemfel i samhället, läs här och här.

Samarbete!

Idag hade vi ett möte på BUP. Vi har ju äntligen fått en som heter "ärendeansvarig" där. Idag satt vi inte mindre än 12 personer i samma möte. Det var folk från BUP, soc, skolan och vi föräldrar och bonusföräldrar. BUP:s specialpedagog blev rent ut sagt chockad över sonens historia. Han begrep inte alls hur saker har gått till under årens lopp. Att han först blev kallad "lindrigt utvecklingsstörd" och att det nu visar sig att han har ett IQ på över 100.

Det var OERHÖRT BRA att han var med på det här mötet! Han styrde upp och kunde reda ut saker och ting. Sonens nuvarande skola vill egentligen skicka iväg honom till en annan skola nu, han sa "stopp och belägg, killen har redan skickats runt kors och tvärs. Nu måste vi vuxna greja det här" (med andra ord sa han det, men innebörden är densamma).

Tre korgar med innebörder är nu satta: SÄKERHET: han ska inte misshandla sig själv (eller för den delen andra), han ska inte rymma, han måste komma ur det sammanhang han nu satt sig själv i osv osv. SKOLA: ställs det för höga krav på honom? Vilka krav kan man ställa? SOCIALT: Han har redan kontakt med en som ska hjälpa honom med ART-träning, vi som familj ska ingå i familjeteamet, våra hemförhållanden måste styras upp. Soc ska också försöka få honom att förstå att han måste ta sina mediciner.

Jag är så tacksam för att jag nu slipper vara den enda som tänker, pappan och hans sambo har också tänkt och försökt! Men vi kan inte det här, vi vet inte allt. Vi kan inte stå ensamma i det här! Det går inte, bara. Det finns folk som har det här som yrke och jobb - de MÅSTE finnas till för sådana som oss. NU verkar det vara på gång i alla fall. Jag hoppas att det är så också. Att det en dag kommer att bli bra!