Sonen fick komma dit och han skulle också få hjälpmedel för att klara av vissa saker, för att underlätta vardagen. Då vi gick dit och träffade arbetsterapeuten och gick igenom alla grejor kändes det inte riktigt bra. Inget fel på henne alls! Men de saker som han skulle få hjälpmedel till kändes överflödiga. Det tyckte både sonen och jag. Arbetsterapeuten kände nog samma sak, för snart kallade Habbens psykolog oss för ett möte. Även hon kände att det inte stämde med sonen. Något var inte som det skulle med den diagnos han hade. "Får jag utreda honom igen?" frågade hon. Självklart, tyckte både pappan och jag eftersom allt bara kändes hur fel som helst.
Under hösten och våren 2009-2010 utreddes han alltså för tredje gången. Psykologen hade så svårt att få grepp om honom, hon triggades av hans person och hon utredde mycket. Alla tester hon kunde komma på fick han genomföra och hon drev testerna långt. När hon var klar var hon mycket säker på sin sak: Sonen är allt annat än utvecklingsstörd, han är helt åldersadekvat och ibland även över sin ålder. Däremot har han en stark ADHD och drag av Aspbergers syndrom som ställer till det för honom.
Äntligen kändes det rätt! 7 år senare visserligen. Men då kommer vi till nästa grej. Eftersom han inte är utvecklingsstörd ska han inte heller gå i särskola. Och eftersom han inte är utvecklingsstörd får vi inte heller finnas kvar på Habben. Där får bara de som har en diagnos som går in under LSS vara. Och det gör inte ADHD. Vi var nu tvungna att igen leta en ny skola för sonen att gå i. Och blev skickade tillbaka till BUP.
