Det är dyrt att inte vara proaktiv!

Jag har alldeles just sett ett föredrag av Ingvar Nilsson, nationalekonom på Sveriges kommuner och landsting, SKL. Den handlade om vad det kostar att INTE satsa på våra barn och unga som har problem av olika slag. Han menar att det är bra mycket billigare för vårt samhälle att arbeta förebyggande, att vara proaktiv. Att se de här barnen tidigt och faktiskt låta dem kosta en hel del under grundskolan. Annars blir det vansinnigt dyrt för samhället i minskade kostnader i skatteintäkter (eftersom de förmodligen inte kommer in på arbetsmarkanden) och ökade kostnader i form av sjukpenning, placeringar i olika familje-/HVB-/behandlingshem, kriminalvård osvosvosv.

Det är smart att prata pengar med politiker. För money talks. Och det blir oerhört tydligt att man som politiker endast ser en mandatperiod i taget när det gäller de här frågorna som är mjuka. Men då man pratar vägpaket och andra hårda frågor får det kosta mer och man förstår också att det kommer att bli en avskrivningsperiod på 30 år eller mer. Men i de mjuka frågorna har man inte vanan inne, som politiker, att tänka längre än till nästa val.


Klicka här för att se föreläsningen som är 1,5 timme lång inklusive frågestund.
Uppdaterat 15 jun 2012: Svt har tyvärr tagit bort föreläsningen från svt play nu.

Klicka här för att ladda ner hans rapport om kostnader för unga som står utanför arbetsmarknaden.

Victoria Qvarnström är också väldigt bra på att sätta ord på pränt. Läs hennes Newsmillartikel här.  
Hennes blogg, som jag länkat till tidigare, är också väldigt bra och finns här

Klicka här för att läsa i Läkartidningen om det lyckade projektet som gjorts vid Norrtäljeanstalten.

Och klicka här för att läsa en rar historia om fångar vid Norrtäljeanstalten som fått vård och behandling under sin vistelse på anstalten.

Man kan ändra på sig. 

Men tänk om samhället kunde göra det i sin helhet så att många av de som hamnar snett idag hade sluppit att göra det!

Attentions undersökning och samhället

Jag har ägnat mycket funderingar på hur det kunde bli som det blev för oss. Hur kan det vara så att man inte med ens blir uppfångad av vården? Hur kan det vara så att man själv måste ta reda på saker och ting, söka i bloggar för att få kunskap? Hur kommer det sig att man inte som förälder till ett barn per automatik får utbildning i hur det är att ha ADHD?

Jag såg en fantastisk föreläsning på Kunskapskanalen med Lotta Abrahamsson, som själv har en dubbeldiagos (ADHD/Aspberger). Hon pratar till pedagoger, hon arbetar själv med de här barnen och FÖRSTÅR dem! Hon pratar inte OM de här barnen - hon pratar utifrån egen livserfarenhet och säger till de som lyssnar: "Ni funkar så här (blablabla) har JAG lärt mig alldeles nyss!" Klicka här för att se föreläsningen! Den är i tre delar och de andra två delarna får man om man klickar på rubriken "Program i serien" till höger.

Föreningen Attention håller också koll på saker som händer. För ett tag sedan la de ut en enkät som anhöriga till personer som har en NPF-diagnos och de fick många svar. Här klickar man för att se vad människor har svarat på den enkäten. Tyvärr är inte vår historia på något sätt unik. Tyvärr är det så här det ser ut i välfärdssvergie... Tyvärr måste barn fara illa. Tyvärr måste föräldrar bränna ut sig totalt.

I vårt fall har man funderat på om en familjehemsplacering kanske är det bästa. Inte för att vi som föräldrar inte funkar, utan för att sonen MÅSTE bryta helt med sina vanor, de han umgås med, för att han måste bryta sina mönster. Jag tänker att om insatser hade kommit på en gång, direkt, hade mycket lidande kunnat förhindrats, alla vi hade mått bättre. Vilket också hade sparat samhället en hel del pengar.

Här finns ett annat inlägg om hur samhället inte fungerar... 

UPPDATERING
Läste idag DN Debatt på det här ämnet, men då för personer som har rätt till stöd via LSS, Lagen om särskild stöd och service. Jag har tidigare nämnt att det är ett systemfel i samhället, läs här och här.

Systemfel

Under alla de här åren har jag inom mig känt mig att det är något väldigt fel i systemet. Det är VI som föräldrar som på något sätt ska veta allt. Vi ska veta vilken skola som är bäst för vårt barn. Vi ska också veta vilken medicin som är bäst. Vi ska också veta var vi ska vända oss för att få hjälp och stöd. Det är ingen som talar om något för oss. Vi är proffs på vårt barn, vi vet bäst tydligen.

Men vi vet INGENTING till en början om vad ADHD innebär. Vi vet INGENTING om mediciner. Vi vet INGENTING om hur skolor fungerar. Men det är vi som ska bestämma allt och ta beslut i saker som vi inte kan något om. Jag har fått googla mig fram efter information. Söka i bloggar och annat. Ingen har erbjudit mig någon utbildning eller gett mig information. Jo, vi fick en liten broschyr då det var dags för medicinering. Men ingen uppföljning eller antydan till att erbjuda nåt som helst stöd.

Jag trodde att BUP och Habben hade ett samarbete. Det har visat sig att det har de inte. De vet inte vad den andra kliniken jobbar med eller hur de arbetar. Jag trodde i min enfald att Habben hade skickat över den senaste utredningen till BUP då vi skrevs över där. På BUP trodde man tills i går (vi skrevs över i somras) att min son är utvecklingsstörd och har "lite ADHD". Vi föräldrar talade om för BUP att utvecklingsstördheten inte finns längre men att han har en stark ADHD. Personalen på BUP såg alldeles frågande ut.

Jag trodde också att skolan skulle ta hjälp från folk som kan det här med särskilda behov. Först nu - en och en halv termin senare - kopplar skolan in skolkuratorn. Sonen tycker det är bra att prata med henne.