Att känna ånger

Idag har vi firat lillasysters födelsedag. Sonen var med. Tack och lov! Vi har haft en alldeles fantastisk dag ute vid havet med hela tjocka släkten. Sonen lekte med småkusinerna som bara älskar honom :) Som mamma blir jag alldeles varm i hjärtat. Lillkusinen, snart 4 år, slog sig ner i soffan då vi just kommit till stugan och hon sa:
"Det var väldigt länge sedan vi sågs!" Jag tipsade henne om att han är fantastiskt duktig på att hoppa på studsmatta och de gick och hoppade. Kärlek är där ett litet ord!

De senaste dygnen har dock varit kantade av annat. Han rymde - igen - från sitt HVB-hem häromdagen. Han blev funnen och igår var han hemma hos mig och fikade. Vi pratade en hel del, han satt och tittade ut genom fönstret och jag kunde glimta lite gråt i hans ögon. Inte så att den kom ut, men en sorg fanns där. Det blev samma sak idag på kalaset stundvis. Jag har ringt och pratat med honom nu i kväll, några timmar efter kalaset, och frågade hur det var med honom. Hur han känner sig. Inom sig. Om han vill gråta eller så. Hans egna ord blir:
"Jag känner ånger".
Det är bra. Jag vill inte alls vara i hans kläder. Han har jättemycket inom sig som han behåller inom sig själv.  Tyvärr!

Min son är en jättefin kille! Men han vill inte belasta andra med sin egen sorg. Han behöver göra det. Jag tror också att vi tillsammans också behöver göra det. Men han själv, jag själv. Och tillsammans.

Vi har just haft ett fint samtal. Han är bra. Han är fin. Han har inte alls jättekul just nu. Lillasyster och jag körde honom till hemmet där han bor. Lämnade honom där. Han tycker det känns konstigt. Jag tycker det känns konstigt. Lillasyster tycker det känns konstigt. Det ÄR jättekonstigt! Och förenat med stora känslor hos oss alla.

På det stora hela - en skitbra dag har vi haft! Och på slutet av dagen är vi alla förvirrade. Och tagna. Jag har i alla fall firat den sista icke-tonåringen i min familj. Om ett år är det bara tonåringar i min barnaskara!