Skolan klarar inte att stödja alla elever

Som rubriken säger har Riksförbundet Attention gjort en enkät bland sina medlemmar om hur deras upplevelser om hur skolan har fungerat eller inte fungerat. Gensvaret var stort - hela 918 personer svarade på enkäten och resultatet är tydligt: Det behövs mer kunskap i skolorna om de barn med diagnoserna som faller inom NPF-spektrat. Enkäten talar sitt tydliga språk, nämligen:

• 61% uppger att deras barn inte vill gå i skolan och 40% att deras barn har högre frånvaro än andra elever
• 47% säger att barnet brister i läs- och skrivförmåga och 65% uppger att de därför kommer efter i skolan
• 40% av föräldrarna uppger att bristen på stöd har lett till att barnet fått sänkt betyg och 30% att det har lett till en mobbningsproblematik. Lika många svarar att barnet har tvingats byta skola
• 69% av föräldrarna uppger att de fått sämre hälsa på grund av att skolsituationen inte fungerar. 57% uppger att inom parrelationen har bråk uppstått som lett till sämre vuxenrelationer inom familjen.
• 57% av föräldrarna har gått ner i arbetstid för att kunna stödja barnet
• 42% har fått hämta hem barnet från skolan när det uppstått problem.

Här kan man ladda ner enkäten "Allt är en kamp".

Här kan man också höra ett inslag i SR Ekot om att fler speciallärare behövs för att kunna möta de här barnen på ett bra sätt. Susanne Pettersson Karagouni arbetar med de här frågorna och hennes hemsida hittar man här.

Nolltolerans är möjligt. Så får vi en skola utan kränkningar, och diskriminering.

Den rubrik jag satte på det här inlägget hade också ett seminarie som Riksförbundet Attention hade idag under Almedalsveckan i Visby. Jag satt där och hade trott att man skulle prata om frågan ur ett NPF-perspektiv: hur kan vi göra så att de elever med en sådan diagnos inte blir kränkta? Istället handlade seminariet om mobbning och kränkning elever emellan, om skolan som brottsplats osv. Jag ville säga lite om vad min son varit med om - han har inte blivit mobbad av andra elever, men jag anser att vuxenvärlden har kränkt honom rätt grovt.

Tillslut fick jag ordet, jag blev nästan lite irriterad på att alla andra gick före, men det var bra att jag fick det som sista person innan tiden för seminariet var ute. Jag berättade lite kortfattat vad vi har gått igenom och efteråt kom massor av personer fram till mig: från dyslexiförbundet, specialpedagoger, från föreningen Skolmorfar och andra som jag inte uppfattade vilka de var. Alla gav mig orden: "fortsätt kämpa", "ni har gjort det bra" osv. Jag satt och pratade lite mer med en specialpedagog som ville ha den här bloggadressen och hon avslutade med att hon tyckte att de lilla samtalet vi haft nu kunde göra henne till en bättre specialpedagog! Att jag startade den här bloggen var nog inte så dumt i alla fall!

Då jag lämnade seminariet var jag alldeles sluttömd, skakis och gråtfärdig. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig efter den vår som varit...

Attentions undersökning och samhället

Jag har ägnat mycket funderingar på hur det kunde bli som det blev för oss. Hur kan det vara så att man inte med ens blir uppfångad av vården? Hur kan det vara så att man själv måste ta reda på saker och ting, söka i bloggar för att få kunskap? Hur kommer det sig att man inte som förälder till ett barn per automatik får utbildning i hur det är att ha ADHD?

Jag såg en fantastisk föreläsning på Kunskapskanalen med Lotta Abrahamsson, som själv har en dubbeldiagos (ADHD/Aspberger). Hon pratar till pedagoger, hon arbetar själv med de här barnen och FÖRSTÅR dem! Hon pratar inte OM de här barnen - hon pratar utifrån egen livserfarenhet och säger till de som lyssnar: "Ni funkar så här (blablabla) har JAG lärt mig alldeles nyss!" Klicka här för att se föreläsningen! Den är i tre delar och de andra två delarna får man om man klickar på rubriken "Program i serien" till höger.

Föreningen Attention håller också koll på saker som händer. För ett tag sedan la de ut en enkät som anhöriga till personer som har en NPF-diagnos och de fick många svar. Här klickar man för att se vad människor har svarat på den enkäten. Tyvärr är inte vår historia på något sätt unik. Tyvärr är det så här det ser ut i välfärdssvergie... Tyvärr måste barn fara illa. Tyvärr måste föräldrar bränna ut sig totalt.

I vårt fall har man funderat på om en familjehemsplacering kanske är det bästa. Inte för att vi som föräldrar inte funkar, utan för att sonen MÅSTE bryta helt med sina vanor, de han umgås med, för att han måste bryta sina mönster. Jag tänker att om insatser hade kommit på en gång, direkt, hade mycket lidande kunnat förhindrats, alla vi hade mått bättre. Vilket också hade sparat samhället en hel del pengar.

Här finns ett annat inlägg om hur samhället inte fungerar... 

UPPDATERING
Läste idag DN Debatt på det här ämnet, men då för personer som har rätt till stöd via LSS, Lagen om särskild stöd och service. Jag har tidigare nämnt att det är ett systemfel i samhället, läs här och här.