Tänkvärd påminnelse

Till mina barn och till alla med låg självkänsla.
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

Till mig och alla oss som kämpar mot väderkvarnar. EN dag kommer allt att bli bra!
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

 Och så tröstar vi oss med att "Beautiful people do not just happen"!

Och tar en svängom med en inre dans.

Längtan

Åh, vad jag längtar efter min son! Det riktigt gör ont i mig! Jag vill prata med honom, höra hans röst, prata ett långt samtal om vad som helst. Men telefonnätet ligger nere och jag måste göra omstart på telefonen hela tiden för att det ska funka en liten stund. Och när jag väl fick mottagning så var det ingen som svarade där han bor.

Det är bestämt att jag och pappan ska få hälsa på honom var sin gång i månaden. Och varannan vecka får sonen vara utan besök. För att han ska kunna bygga upp sitt liv i den andra kommunen i lugn och ro. Jag förstår det helt och hållet i mitt intellekt. Men känslan är något annat.

Älskade sonen min! Du är mitt allt! Det finns ingen på hela jorden som ligger närmare mitt hjärta än du gör! Jag vill ligga och kramas i soffan, se film, mysa. Jag vill att allt ska vara som förr - innan allt strul började!
KRAMAR
Mamma

Skrämmande undersökning

Jag läser med jämna mellanrum en blogg som heter ADHD/ADD - alla har lättheter som är väldigt bra. I överlag finns det många bra bloggar på ämnet NPF (NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning) skrivna av sådana som mig - en förtvivlad mamma - eller av andra som själva är diagnostiserade och känner att Ordet och Kunskapen i de här frågorna måste spridas.

Skribenten för den här bloggen har gjort en undersökning bland 150 föräldrar till barn med någon, eller flera diagnoser och haft en kontrollgrupp på lika många föräldrar till "normalstörda" barn. Läs den undersökningen här! Sen kan man fundera på varför så himla lite görs i samhället för våra barn...

Att orka gå i skola

Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.

Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.

Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.

Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.

I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.

TACK!