Idag hade vi ett möte på BUP. Vi har ju äntligen fått en som heter "ärendeansvarig" där. Idag satt vi inte mindre än 12 personer i samma möte. Det var folk från BUP, soc, skolan och vi föräldrar och bonusföräldrar. BUP:s specialpedagog blev rent ut sagt chockad över sonens historia. Han begrep inte alls hur saker har gått till under årens lopp. Att han först blev kallad "lindrigt utvecklingsstörd" och att det nu visar sig att han har ett IQ på över 100.
Det var OERHÖRT BRA att han var med på det här mötet! Han styrde upp och kunde reda ut saker och ting. Sonens nuvarande skola vill egentligen skicka iväg honom till en annan skola nu, han sa "stopp och belägg, killen har redan skickats runt kors och tvärs. Nu måste vi vuxna greja det här" (med andra ord sa han det, men innebörden är densamma).
Tre korgar med innebörder är nu satta: SÄKERHET: han ska inte misshandla sig själv (eller för den delen andra), han ska inte rymma, han måste komma ur det sammanhang han nu satt sig själv i osv osv. SKOLA: ställs det för höga krav på honom? Vilka krav kan man ställa? SOCIALT: Han har redan kontakt med en som ska hjälpa honom med ART-träning, vi som familj ska ingå i familjeteamet, våra hemförhållanden måste styras upp. Soc ska också försöka få honom att förstå att han måste ta sina mediciner.
Jag är så tacksam för att jag nu slipper vara den enda som tänker, pappan och hans sambo har också tänkt och försökt! Men vi kan inte det här, vi vet inte allt. Vi kan inte stå ensamma i det här! Det går inte, bara. Det finns folk som har det här som yrke och jobb - de MÅSTE finnas till för sådana som oss. NU verkar det vara på gång i alla fall. Jag hoppas att det är så också. Att det en dag kommer att bli bra!
onsdag 27 april 2011
Rymlingen min
Igår fick jag ett samtal från pappan: "Sonen har rymt igen. Jag är ute och letar. Han svarar inte då jag ringer".
Jag skickar ett sms och väntar på vad som ska hända. Han svarar! Och vi sms:ar under en eller ett par timmars tid. Jag frågar om jag får ringa, det får jag inte. Men han fortsätter svara på sms:en. Under samtalets gång säger han att ingen förstår honom, han säger att han försöker prata, men ingen förstår. Och då rymmer han. Det är inte första gången det händer. Tillslut säger han att han vill bo i fosterfamilj. Nästa sms som kommer direkt lyder: "Eller om du och pappa fixar en moppe och moppekort. Då kommer jag hem".
Han har inte ätit sina mediciner på fem veckor nu. Han tycker att de funkar bra, att de gör gott. Men han vill inte känna sig annorlunda, vilket han tycker han blir då han äter dem, i förhållande till andra. Dilemma! Han behöver verkligen sina mediciner för att kunna använda sin hjärna på ett konstruktivt sätt. Ovanstående resonemang visar ju hur det funkar utan dem.
Ett dygn, drygt, har han varit borta. Vi har kunnat kommunicera via sms endast. Han har stängt av sin telefon mellan varven, han har svarat knapphändigt på sms:en som handlar om var han är. Han slutade att svara helt då jag frågade vad han har för plan med sitt handlande. Vad han vill uppnå.
Nyss kom ett sms från pappan som skrev han hade hämtat sonen. Samtidigt kom sonens sms: "Hemma nu".
En sten föll från mitt hjärta. Men bara lite. Vad händer i morgon? Vågar pappan skicka honom til skolan eller kommer han då att rymma igen?
Jag skickar ett sms och väntar på vad som ska hända. Han svarar! Och vi sms:ar under en eller ett par timmars tid. Jag frågar om jag får ringa, det får jag inte. Men han fortsätter svara på sms:en. Under samtalets gång säger han att ingen förstår honom, han säger att han försöker prata, men ingen förstår. Och då rymmer han. Det är inte första gången det händer. Tillslut säger han att han vill bo i fosterfamilj. Nästa sms som kommer direkt lyder: "Eller om du och pappa fixar en moppe och moppekort. Då kommer jag hem".
Han har inte ätit sina mediciner på fem veckor nu. Han tycker att de funkar bra, att de gör gott. Men han vill inte känna sig annorlunda, vilket han tycker han blir då han äter dem, i förhållande till andra. Dilemma! Han behöver verkligen sina mediciner för att kunna använda sin hjärna på ett konstruktivt sätt. Ovanstående resonemang visar ju hur det funkar utan dem.
Ett dygn, drygt, har han varit borta. Vi har kunnat kommunicera via sms endast. Han har stängt av sin telefon mellan varven, han har svarat knapphändigt på sms:en som handlar om var han är. Han slutade att svara helt då jag frågade vad han har för plan med sitt handlande. Vad han vill uppnå.
Nyss kom ett sms från pappan som skrev han hade hämtat sonen. Samtidigt kom sonens sms: "Hemma nu".
En sten föll från mitt hjärta. Men bara lite. Vad händer i morgon? Vågar pappan skicka honom til skolan eller kommer han då att rymma igen?
onsdag 20 april 2011
Superkraft!
Fick idag en länk till en väninnas blogg där hennes 16-åriga son förklarar vad ADHD är på ett strålande sätt! Läs den här. Så klok, så klok.
Jag längtar till den dag egna sonen kan se det så här istället för kaos.
lördag 2 april 2011
Medicinen
Sonen vill inte ta sin medicin. Den som får tankarna och intrycken att bli mer sorterade. Den som får honom att tänka till ett varv extra innan han handlar. Han säger:
- Jag vill inte behöva ta tabletter för att vara som alla andra. Jag vill inte behöva ta tabletter för att passa in. Jag vill duga som jag är!
Som förälder försöker jag få honom att förstå att det inte är därför som han ska äta dem. Jag försöker få honom att förstå att det är för hans egen skull, för att han själv ska få lugn och ro som det är bra att han tar dem. Det går inte in alla dagar.
Tar han inte dem lider han. Han lider av att inte kunna sortera allt. Av att han handlar ännu mer impulsivt än annars. Men han själv märker inte det, verkar det som. Lider han så lider även jag och hans syster som drabbas av alla vredesutbrott och impulsivitet som följer.
Han duger som han är! Han är en fantastisk kille på väldigt många sätt! Jag älskar min son mest av allt på hela jorden. Han är en underbart fin människa! Som har en hel del problem och en jättejobbig historia att handskas med. Tyvärr!
- Jag vill inte behöva ta tabletter för att vara som alla andra. Jag vill inte behöva ta tabletter för att passa in. Jag vill duga som jag är!
Som förälder försöker jag få honom att förstå att det inte är därför som han ska äta dem. Jag försöker få honom att förstå att det är för hans egen skull, för att han själv ska få lugn och ro som det är bra att han tar dem. Det går inte in alla dagar.
Tar han inte dem lider han. Han lider av att inte kunna sortera allt. Av att han handlar ännu mer impulsivt än annars. Men han själv märker inte det, verkar det som. Lider han så lider även jag och hans syster som drabbas av alla vredesutbrott och impulsivitet som följer.
Han duger som han är! Han är en fantastisk kille på väldigt många sätt! Jag älskar min son mest av allt på hela jorden. Han är en underbart fin människa! Som har en hel del problem och en jättejobbig historia att handskas med. Tyvärr!
tisdag 29 mars 2011
Dagen idag
Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.
Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.
Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.
Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.
Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.
Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.
Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.
Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.
Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.
Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.
God natt.
Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.
Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.
Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.
Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.
Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.
Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.
Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.
Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.
Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.
Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.
God natt.
Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.
fredag 18 mars 2011
Detta ickefungerande BUP
Då vi var på BUP för tre veckor sedan fick vi en ny medicin, Conserta, och man skulle ringa mig efter två veckor för att höra hur det gått med dem. Hela den här veckan har jag väntat på att få ett samtal, inget har kommit än.
Jag ringde BUP igår och lämnade meddelande på personens telefonsvarare, jag ringde även till receptionen och där fick jag höra att de hade planeringsdag. Nu ringde jag igen, personen som ska ringa mig är ledig idag. Tabletterna håller på att ta slut. Inget nytt recept är skrivet. Ännu är ingen ärendeansvarig utsedd till oss, trots att man skulle ta tag i saken omgående då för tre veckor sedan. Ingen finns att prata med.
Det är helg.
Jag ringde BUP igår och lämnade meddelande på personens telefonsvarare, jag ringde även till receptionen och där fick jag höra att de hade planeringsdag. Nu ringde jag igen, personen som ska ringa mig är ledig idag. Tabletterna håller på att ta slut. Inget nytt recept är skrivet. Ännu är ingen ärendeansvarig utsedd till oss, trots att man skulle ta tag i saken omgående då för tre veckor sedan. Ingen finns att prata med.
Det är helg.
Assistent anställs nu
Idag ringde rektorn på sonens skola och undrade om jag kunde komma till ett möte på måndag morgon. En assistent ska nu anställas! En som ska vara ett stöd i klassrummet och som ska se till att sonen tar sig till sina lektioner.
På senaste mötet vi hade på skolan var den psykolog som utrett sonen senast med. Hon berättade då för lärare och rektor - igen - att han klarar av att hålla koncentrationen igång i 15, max 20 minuter, och sedan är han overloaded och behöver göra nåt annat. Tillslut kommer vi fram till att sonen ska få gå ifrån efter en kvart av lektionerna och göra nåt annat en stund för att sedan komma tillbaka till klassrummet. Under pauserna ska han få göra något kreativt som teckna, fota, redigera bilder etc (som det också ställs undervisningskrav på, som inte blir en blahablaha-uppgift). Och nu ska alltså även en assistent finnas för honom.
Jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra nu! Jag hoppas att sonen kan få tillbaka kämparandan att vilja gå i skolan. Att han snart inser att det inte är så dumt, trots allt!
(Då rektorn ringde hade de redan bestämt tid för mötet där assistenten ska presenteras. Hon blev helt ställd över att jag inte kunde på den tid de avsatt. Det är som om det inte finns med i beräkningarna att vi som är föräldrar också har arbeten med saker inbokade. Det är som om det tas för givet att vi ska kunna kallas med kort varsel när som helst. Sånt gör mig irriterad)
På senaste mötet vi hade på skolan var den psykolog som utrett sonen senast med. Hon berättade då för lärare och rektor - igen - att han klarar av att hålla koncentrationen igång i 15, max 20 minuter, och sedan är han overloaded och behöver göra nåt annat. Tillslut kommer vi fram till att sonen ska få gå ifrån efter en kvart av lektionerna och göra nåt annat en stund för att sedan komma tillbaka till klassrummet. Under pauserna ska han få göra något kreativt som teckna, fota, redigera bilder etc (som det också ställs undervisningskrav på, som inte blir en blahablaha-uppgift). Och nu ska alltså även en assistent finnas för honom.
Jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra nu! Jag hoppas att sonen kan få tillbaka kämparandan att vilja gå i skolan. Att han snart inser att det inte är så dumt, trots allt!
(Då rektorn ringde hade de redan bestämt tid för mötet där assistenten ska presenteras. Hon blev helt ställd över att jag inte kunde på den tid de avsatt. Det är som om det inte finns med i beräkningarna att vi som är föräldrar också har arbeten med saker inbokade. Det är som om det tas för givet att vi ska kunna kallas med kort varsel när som helst. Sånt gör mig irriterad)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)