Att orka gå i skola 2

Jag fick ett mejl från rektorn till sonens skola. Rektorn och jag känner varandra lite sedan tidigare, därför har vi en mejlkontakt.  Han skrev:

"Känns alltid bra att möta honom när man träffar honom utanför skolan och ofta också på skolan. Andra gånger på skolan speedar han på här på så att han inte är riktigt  kontakt- och "kommunicerbar". Då känns det inte riktigt som att han "far väl" av att vara i skolan. Det är inte alldeles lätt att avgöra vad som är bäst och i vilken omfattning han ska gå."



Jag vet inte hur jag ska bemöta det här alls. Funderar och funderar. Så får jag ett samtal från hemmet där sonen bor där jag får berättat för mig att man tänkt att han skulle få känna att han lyckas och därmed ta bort ännu fler ämnen från hans schema! Man hade tydligen tänkt att han skulle ha kvar bild, idrott, hemkunskap och musik om jag minns rätt. För det är ämnen där han är bra. Men hallå! Inget kärnämne finns bland de uppräknade! Inget! Hur tänker man då? Hemmets föreståndare stålsatte sig och sa NEJ med stora bokstäver. Det kommer inte att bli så. Tack!


Jag får också reda på vid samtalet med hemmet där han bor att han retas med lärarna. För att "det är ju kul". Jag ringde och pratade med honom och han säger så. Hans bild är att de lärare han retas med nog kommer att få sparken... Jag försöker prata med honom och säga att den enda förloraren är han själv. Att lärarna inte kommer få sparken, men han kommer inte få betyg heller. Vi har pratat så mycket om att vinna och att förlora. Och att nu är det dags att han vinner! Och inte förlorar!

Jag vill verkligen inte vara i min sons kläder! Inte alls! Han har ett hästjobb att göra! För att bevisa för alla att han kan mer än vad många har sett hittills. För att bevisa att han är en väldigt bra kille! Med väldigt bra egenskaper! Med en jädrigt smart hjärna!

Skolan klarar inte att stödja alla elever

Som rubriken säger har Riksförbundet Attention gjort en enkät bland sina medlemmar om hur deras upplevelser om hur skolan har fungerat eller inte fungerat. Gensvaret var stort - hela 918 personer svarade på enkäten och resultatet är tydligt: Det behövs mer kunskap i skolorna om de barn med diagnoserna som faller inom NPF-spektrat. Enkäten talar sitt tydliga språk, nämligen:

• 61% uppger att deras barn inte vill gå i skolan och 40% att deras barn har högre frånvaro än andra elever
• 47% säger att barnet brister i läs- och skrivförmåga och 65% uppger att de därför kommer efter i skolan
• 40% av föräldrarna uppger att bristen på stöd har lett till att barnet fått sänkt betyg och 30% att det har lett till en mobbningsproblematik. Lika många svarar att barnet har tvingats byta skola
• 69% av föräldrarna uppger att de fått sämre hälsa på grund av att skolsituationen inte fungerar. 57% uppger att inom parrelationen har bråk uppstått som lett till sämre vuxenrelationer inom familjen.
• 57% av föräldrarna har gått ner i arbetstid för att kunna stödja barnet
• 42% har fått hämta hem barnet från skolan när det uppstått problem.

Här kan man ladda ner enkäten "Allt är en kamp".

Här kan man också höra ett inslag i SR Ekot om att fler speciallärare behövs för att kunna möta de här barnen på ett bra sätt. Susanne Pettersson Karagouni arbetar med de här frågorna och hennes hemsida hittar man här.

Det är dyrt att inte vara proaktiv!

Jag har alldeles just sett ett föredrag av Ingvar Nilsson, nationalekonom på Sveriges kommuner och landsting, SKL. Den handlade om vad det kostar att INTE satsa på våra barn och unga som har problem av olika slag. Han menar att det är bra mycket billigare för vårt samhälle att arbeta förebyggande, att vara proaktiv. Att se de här barnen tidigt och faktiskt låta dem kosta en hel del under grundskolan. Annars blir det vansinnigt dyrt för samhället i minskade kostnader i skatteintäkter (eftersom de förmodligen inte kommer in på arbetsmarkanden) och ökade kostnader i form av sjukpenning, placeringar i olika familje-/HVB-/behandlingshem, kriminalvård osvosvosv.

Det är smart att prata pengar med politiker. För money talks. Och det blir oerhört tydligt att man som politiker endast ser en mandatperiod i taget när det gäller de här frågorna som är mjuka. Men då man pratar vägpaket och andra hårda frågor får det kosta mer och man förstår också att det kommer att bli en avskrivningsperiod på 30 år eller mer. Men i de mjuka frågorna har man inte vanan inne, som politiker, att tänka längre än till nästa val.


Klicka här för att se föreläsningen som är 1,5 timme lång inklusive frågestund.
Uppdaterat 15 jun 2012: Svt har tyvärr tagit bort föreläsningen från svt play nu.

Klicka här för att ladda ner hans rapport om kostnader för unga som står utanför arbetsmarknaden.

Victoria Qvarnström är också väldigt bra på att sätta ord på pränt. Läs hennes Newsmillartikel här.  
Hennes blogg, som jag länkat till tidigare, är också väldigt bra och finns här

Klicka här för att läsa i Läkartidningen om det lyckade projektet som gjorts vid Norrtäljeanstalten.

Och klicka här för att läsa en rar historia om fångar vid Norrtäljeanstalten som fått vård och behandling under sin vistelse på anstalten.

Man kan ändra på sig. 

Men tänk om samhället kunde göra det i sin helhet så att många av de som hamnar snett idag hade sluppit att göra det!

Tänkvärd påminnelse

Till mina barn och till alla med låg självkänsla.
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

Till mig och alla oss som kämpar mot väderkvarnar. EN dag kommer allt att bli bra!
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

 Och så tröstar vi oss med att "Beautiful people do not just happen"!

Och tar en svängom med en inre dans.

Längtan

Åh, vad jag längtar efter min son! Det riktigt gör ont i mig! Jag vill prata med honom, höra hans röst, prata ett långt samtal om vad som helst. Men telefonnätet ligger nere och jag måste göra omstart på telefonen hela tiden för att det ska funka en liten stund. Och när jag väl fick mottagning så var det ingen som svarade där han bor.

Det är bestämt att jag och pappan ska få hälsa på honom var sin gång i månaden. Och varannan vecka får sonen vara utan besök. För att han ska kunna bygga upp sitt liv i den andra kommunen i lugn och ro. Jag förstår det helt och hållet i mitt intellekt. Men känslan är något annat.

Älskade sonen min! Du är mitt allt! Det finns ingen på hela jorden som ligger närmare mitt hjärta än du gör! Jag vill ligga och kramas i soffan, se film, mysa. Jag vill att allt ska vara som förr - innan allt strul började!
KRAMAR
Mamma

Skrämmande undersökning

Jag läser med jämna mellanrum en blogg som heter ADHD/ADD - alla har lättheter som är väldigt bra. I överlag finns det många bra bloggar på ämnet NPF (NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning) skrivna av sådana som mig - en förtvivlad mamma - eller av andra som själva är diagnostiserade och känner att Ordet och Kunskapen i de här frågorna måste spridas.

Skribenten för den här bloggen har gjort en undersökning bland 150 föräldrar till barn med någon, eller flera diagnoser och haft en kontrollgrupp på lika många föräldrar till "normalstörda" barn. Läs den undersökningen här! Sen kan man fundera på varför så himla lite görs i samhället för våra barn...

Att orka gå i skola

Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.

Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.

Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.

Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.

I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.

TACK!