Vad är vad?

Idag har vi haft möte på sonens skola, ett uppföljningsmöte för att prata om hur våren sett ut och fungerat och vad som behövs inför kommande hösttermin. Och jag har så svårt att veta vad som är vad. Skolan lägger väldigt mycket resurser på den klass han går i. Mycket mer än de tidigare gjort. Ändå fungerar det inte. Historiskt har han ju aldrig haft en fungerande skolgång, i princip. Han tror bland annat han kan bestämma att han inte ska åka skidor eller skridskor på gympan eftersom han inte tycker det är så roligt. Under det möte vi hade idag sas det flera gånger att "det vill han ju inte", "det kommer han aldrig att gå med på" och tillslut kände jag att jag måste tala om att det är inte en kille på 15-16 år som ska kunna bestämma saker och ting. Att vuxna måste sätta ner foten och faktiskt tala om ett och annat.

 Nu är det så att han genom åren också blivit misshandlad, som jag ser på det. Han har fått fel diagnos - inte bara en gång utan två gånger. Efter den andra utredningen funkade skolan allt sämre och han blev satt i särskola, det var det absolut bästa sa vår barnpsykolog. Men det var inte rätt det heller... Så vi fick leta en ny skola igen och allt lovades skulle bli så bra så bra, men det blev det inte. Det blev tillslut så illa att det blev ett LVU och där är vi idag. Killen har inte haft det så lätt, kan man lugnt konstatera!

Så vad är nu vad i den situation som är idag, funderar jag. Vad är hans ADHD? Vad är hans historia? Är det också så att han är lat och bekväm som han alltså kan styra över? Jag vet faktiskt inte vad som är vad. Vilka krav vi kan ställa och vilka krav som är orimliga att ställa. Det är riktigt svårt!

Strategier

Min son! Han är så underbar! Han har skött sig snyggt länge nu och inser vinsten i det! Den harmoniska killen jag umgås med idag är en helt annan än den superstressade killen för ett år sen! Då han rymde hemifrån, då han höll på med dåliga saker. Idag säger han till mig(!) att jag måste lugna ner mig... Han har en låt som får honom att somna. Han säger: "Och jag somnar nästan direkt! OCH vaknar PIGG! Lyssna på låten och andas in genom näsan och ut genom munnen" utbrister sonen! Jag är helt stum!

Utvärderingsmöte

Under våren har sonen fått komma hem varannan helg och delat helgen mellan mig och pappan. Tidigare har vi bara fått träffas, där han bor, några timmar/månad så det har varit en stor skillnad! Vad vi märkt är att kring sonen finns numera ett lugn som jag tror inte jag sett hos honom tidigare! Urskönt! Samtidigt så ställer det ju frågor om framtiden också...

LVU eller inte LVU - det är frågan
Eftersom han nu skött sig så bra, skolan har börjat fungera (äntligen!) och livet börjar lugna ner sig är det ju inte alls säkert att han får ett fortsatt LVU på sig. Och hur kommer då hans framtid att se ut det närmaste året? Måste han flytta hem och byta skola - igen? Eller kan han bo kvar där han bor nu och gå kvar i samma skola? Vad händer om socialtjänsten tycker att det är för dyrt att ha honom placerad fortsättingsvis...? Frågorna är många och oron börjar komma rätt bra i min kropp. Även i sonens kropp, säger föreståndaren på HVB-hemmet han bor i.

Dagens möte på socialtjänsten
Vi har i eftermiddag haft ett möte för att utvärdera hur våren gått med utökad kontakt och att han faktiskt varit hemma på helgerna. Det har gått bra. Vi kom in på framtiden och först satte handläggaren upp lite olika alternativ för framtiden:
1) Han flyttar hem (inte ett alternativ för vare sig mig, pappan eller föreståndaren på hemmet).
2) Han går kvar på skolan, men som hon sa: "Det känns kanske lite magstarkt att han ska bo på ett HVB-hem för att gå kvar på skolan".
3) Han går kvar på skolan och bor i annan familj på orten han bor på!

Där röt jag till! Skolan funkar BÄTTRE - ja. Men funkar inte BRA. HVB-hemmet har alla möjligheter att stötta, stödja, finnas till på ett sätt som inte jag och pappan kan eftersom vi har andra jobb för brödfödan och hittills har det ju inte alls funkat så bra med oss som stöd i skolan. Jag satte ner foten och sa att "Vadå magstarkt att han ska bo kvar på ett HVB-hem för att skolan inte funkar? Funkar inte skolan så funkar inget alls! Han är inte alls färdigbehandlad bara för att han lugnat ner sig!" Innan mötet var klart frågade hon, för tydlighetens skull, vad det var vi ville. Vi vill han ska bo kvar på hemmet där han bor och går kvar på samma skola han nu går även nästa år. Han ska ta betyg i 9:an då och det är väldigt viktiga betyg. Eller som jag sa: "Vi måste hitta den mest hållbara lösningen för vår son, för hans framtida liv och fram till hans död".

Hur blir det då?
Då jag sagt som jag tycker och stampat ner foten så hårt som jag gjorde kommer de att försöka få sonen att själv vilja bo kvar och ha det oförändrat även nästa år. Om han går med på det blir det en SoL-placering (=placering enligt socialtjänstlagen och den är frivillig). Om han inte går med på det kommer de, trots att saker funkar så pass bra som de gör nu, att förorda ett fortsatt LVU en period till. Jag hoppas sannerligen att allt kommer lösa sig smärtfritt!

Från 100 till 0

I helgen har hemmet varit fullt med människor och själar. När det gäller min son har vi fått mer tid att umgås. Från att det varit så att pappan och jag haft tid varannan gång och varannan helg (dvs vi har fått var fjärde tillsammans med honom) några timmar där på orten han bor, har vi nu fått att sonen kommer hem varannan helg och så delar vi på helgen. Den här helgen var den första på det sättet.

Sonen gick igång inför den här helgen och ville gå på discot som anordnas av kommunens fritidsgårdar. Men det är det inte riktigt läge för än. Vi måste skynda väldigt långsamt. Hans helg började hos sin far och jag hämtade honom igår för att fortsätta helgen hos mig. Det var också min födelsedag, så vi hade middag här tillsammans med mina föräldrar, min särbo och hans barn. Huset fullt, alltså.

Vi har haft en lugn och fin helg. Riktigt fin! Det är så skönt att se att sonen nu har hittat ett lugn i sig. Jag vet att det inte alltid är så, jag får rapporter från hemmet där han bor om hur han reagerar på saker och ting. Men då han är hemma här, då han vet vad det är som gäller, då han vet att kompisar inte kommer på fråga. Då är det lugnt. Och skönt.

Vi har varit ute i fina vårvintervädret som varit här idag, grillat korv och åkt pulka. Som en bra söndag ska vara.

Jag körde lillasyster till pappan tidigare i afton. Sonen var kvar hemma. Han rymde inte. Han var lugn. Som han varit hela helgen. När han skulle bli hämtad kom ångesten över mig. Jag vill bara ha honom här! Tänk om vi skulle få en vecka tillsammans! Bara han och jag, inget jobb eller skola. Åh, vad jag vill börja om med allt! När det är så fint som vi har det nu tillsammans är det också lätt att bli lurad och tro att allt är fixat. Någonstans vet jag att det är lång väg tillbaka. Men jag vill att det ska vara bra och enkelt och det nu!

Så från att ha haft mitt hem fullt med fina människor sitter jag här nu själv. Med mina tankar. Och med mina önskningar om ett liv i lugn, ro och harmoni.

Polletten trillar ner

I helgen bjöd det HVB-hem, där min son numera bor, oss familjer med ungdommar som bor hos dem på julbord. Det var mysigt att sitta tillsammans alla och prata, ha trevligt och nästan "som vanligt". Det är avskeden som är jobbiga. Under tiden vi ses tror jag vi alla nästan inbillar oss att det är som vanligt. Men det är det ju inte...

Sonen uppskattade den här kvällen väldigt mycket! Jag tror att han börjar förstå och på riktigt inse vad som är viktigt i livet.Han skrev en kärleksförklaring till oss på Facebook. (Jag har maskat namnen på oss alla som skriver och nämns. Klicka på bilden för att se den i större format).

Snart är det jul och då får han komma hem. Vi ska bara mysa - sitta i soffan med morgonrockar och se på film och äta skumtomtar! Och kramas i massor!

Att stödja barn som har ADHD/ADD

Hittade via Bloggmalplace´s sida en länk från Uppsala läns landsting som kortfattat ger råd till familjer där barn som har de här diagnoserna finns. Mycket matnyttigt fanns det att läsa. Både för föräldrar och för skola. Här siktar jag in mig på råden till skolan:

"Många barn med adhd/add har svårt att klara de krav som ställs på barn i förskolan och framförallt i skolan. Där krävs av alla barn att de ska kunna vistas i grupp med andra, följa regler, fungera självständigt, lyssna och förstå instruktioner, arbeta självständigt, bli klara i tid, hålla reda på sina saker och så vidare. Många av dessa krav är för stora för att barn med adhd/add ska klara av skolvistelsen utan stöd.

Barnen behöver en individuellt anpassad pedagogik och undervisningssituation där de kan lära i sin egen takt och de behöver mycket individuellt stöd. Mycket hänger på den enskilda lärarens inställning och förståelse, men också på vilka resurser som förskolan/skolan är beredd att ställa till förfogande.

Som förälder är du med din kunskap om barnet en oundgänglig resurs för förskolan och skolan. Erbjud din kunskap och våga ställa krav. Acceptera aldrig någonsin att ditt barn utsätts för mobbning eller annan utstötning. Begär att det görs ett åtgärdsprogram där du som förälder deltar i planeringen av hur barnets förskolevistelse/skolgång ska läggas upp. Se till att regelbundna träffar kommer till stånd där programmet utvärderas och revideras. Bli överens om läxläsning och gör vid behov ett individuellt schema. Klargör vad som är förskolans/skolans ansvar och vad som är ditt som förälder. För den dagliga kontakten mellan hem och förskola/skola kan man skaffa sig ett enkelt rapporteringssystem, exempelvis en kontaktbok."

Författare: Agneta Hellström, 
Barn- och Ungdomspsykiatrin, 
Akademiska Sjukhuset i Uppsala, 
reviderat av Infoteket om funktionshinder 2010-10-15

Faktagranskad av: Henrik Pelling, 
överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatrin, 
Akademiska Sjukhuset i Uppsala

Vår erfarenhet:
Vi har verkligen försökt göra som de föreslår i texten. Flera gånger. Vid, jag vet inte hur många, möten med skolan har vi föräldrar påpekat att vi måste få reda på vilken läxa han har under veckan eftersom han själv inte kommer ihåg det. Lärare har då sagt att de har så mycket att göra och att de inte kommer att komma ihåg. Jag har tipsat om att sätta pling i kalendern varje måndag eftermiddag, t ex. Men inget har hänt.

Vi har också upprepade gånger talat om för vår sons lärare hur man måste tänka när det gäller honom. Att man inte kan ge honom en uppgift i flera steg, att man inte kan låta honom välja fritt vad han ska skriva en saga om etc. Då vi sagt det här har det känts som om vi trampar på ömma tår, lite som "du ska inte komma här och komma och lära mig, PEDAGOGEN, mitt yrke!".

De åtgärdsprogram som satts upp har varit i stilen att sonen ska vara den som ska ändra på sig! Det var han som skulle se till att han kom i tid till lektionerna och stannade i skolan. Skolan skulle inte göra något för att han skulle vilja det.

Jag vet inte på vilket annat sätt vi kunde ha gjort annorlunda. Och ändå blev det så fel. För att man inte lyssnade på oss föräldrar och tog oss på allvar. Och verkligen inte tog vår sons problematik på allvar! Det smärtar så hemskt mycket. I texten ovanför står det att man aldrig någonsin ska acceptera att ens barn blir utsatt för mobbning eller utstötthet. I vårt fall är det vuxenvärlden som stått för det. Inte andra barn.

Att orka gå i skola 2

Jag fick ett mejl från rektorn till sonens skola. Rektorn och jag känner varandra lite sedan tidigare, därför har vi en mejlkontakt.  Han skrev:

"Känns alltid bra att möta honom när man träffar honom utanför skolan och ofta också på skolan. Andra gånger på skolan speedar han på här på så att han inte är riktigt  kontakt- och "kommunicerbar". Då känns det inte riktigt som att han "far väl" av att vara i skolan. Det är inte alldeles lätt att avgöra vad som är bäst och i vilken omfattning han ska gå."



Jag vet inte hur jag ska bemöta det här alls. Funderar och funderar. Så får jag ett samtal från hemmet där sonen bor där jag får berättat för mig att man tänkt att han skulle få känna att han lyckas och därmed ta bort ännu fler ämnen från hans schema! Man hade tydligen tänkt att han skulle ha kvar bild, idrott, hemkunskap och musik om jag minns rätt. För det är ämnen där han är bra. Men hallå! Inget kärnämne finns bland de uppräknade! Inget! Hur tänker man då? Hemmets föreståndare stålsatte sig och sa NEJ med stora bokstäver. Det kommer inte att bli så. Tack!


Jag får också reda på vid samtalet med hemmet där han bor att han retas med lärarna. För att "det är ju kul". Jag ringde och pratade med honom och han säger så. Hans bild är att de lärare han retas med nog kommer att få sparken... Jag försöker prata med honom och säga att den enda förloraren är han själv. Att lärarna inte kommer få sparken, men han kommer inte få betyg heller. Vi har pratat så mycket om att vinna och att förlora. Och att nu är det dags att han vinner! Och inte förlorar!

Jag vill verkligen inte vara i min sons kläder! Inte alls! Han har ett hästjobb att göra! För att bevisa för alla att han kan mer än vad många har sett hittills. För att bevisa att han är en väldigt bra kille! Med väldigt bra egenskaper! Med en jädrigt smart hjärna!