Att orka gå i skola

Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.

Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.

Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.

Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.

I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.

TACK!

Att känna ånger

Idag har vi firat lillasysters födelsedag. Sonen var med. Tack och lov! Vi har haft en alldeles fantastisk dag ute vid havet med hela tjocka släkten. Sonen lekte med småkusinerna som bara älskar honom :) Som mamma blir jag alldeles varm i hjärtat. Lillkusinen, snart 4 år, slog sig ner i soffan då vi just kommit till stugan och hon sa:
"Det var väldigt länge sedan vi sågs!" Jag tipsade henne om att han är fantastiskt duktig på att hoppa på studsmatta och de gick och hoppade. Kärlek är där ett litet ord!

De senaste dygnen har dock varit kantade av annat. Han rymde - igen - från sitt HVB-hem häromdagen. Han blev funnen och igår var han hemma hos mig och fikade. Vi pratade en hel del, han satt och tittade ut genom fönstret och jag kunde glimta lite gråt i hans ögon. Inte så att den kom ut, men en sorg fanns där. Det blev samma sak idag på kalaset stundvis. Jag har ringt och pratat med honom nu i kväll, några timmar efter kalaset, och frågade hur det var med honom. Hur han känner sig. Inom sig. Om han vill gråta eller så. Hans egna ord blir:
"Jag känner ånger".
Det är bra. Jag vill inte alls vara i hans kläder. Han har jättemycket inom sig som han behåller inom sig själv.  Tyvärr!

Min son är en jättefin kille! Men han vill inte belasta andra med sin egen sorg. Han behöver göra det. Jag tror också att vi tillsammans också behöver göra det. Men han själv, jag själv. Och tillsammans.

Vi har just haft ett fint samtal. Han är bra. Han är fin. Han har inte alls jättekul just nu. Lillasyster och jag körde honom till hemmet där han bor. Lämnade honom där. Han tycker det känns konstigt. Jag tycker det känns konstigt. Lillasyster tycker det känns konstigt. Det ÄR jättekonstigt! Och förenat med stora känslor hos oss alla.

På det stora hela - en skitbra dag har vi haft! Och på slutet av dagen är vi alla förvirrade. Och tagna. Jag har i alla fall firat den sista icke-tonåringen i min familj. Om ett år är det bara tonåringar i min barnaskara!

Intressant läsning

Det var ett tag sedan jag skrev här. Sonen bor ju inte hemma längre, han blev tidigare i sommar omhändertagen enligt LVU och bor just nu på ett så kallat HVB-hem. Det här inlägget ska inte handla om honom. Här vill jag länka till tre bra artiklar och blogginlägg jag läst idag.

Karolinska institutet har på sin hemsida artiklar på temat ADHD och den här artikeln är riktigt bra! Fler artiklar finns att läsa på ämnet i vänsterspalten. Forskarna är inne på något jag skrivit om nedan. Jag skrev här att tänk om samhället var utformat på annat sätt än det är. Forskarna på KI säger så här;
"- Jag tror också att samhället har blivit mindre tillåtande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör att problem som annars inte skulle märkas blir större, säger Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI".

Den alltid lika underbart bra bloggen Bloggmalplace skriver här om "samhällets handikapp".  När du ändå är inne på Bloggmalplace - klicka runt där och läs! Det är en riktigt, riktigt bra blogg i ämnet ADHD och NPF!

På Funkaportalen kan man läsa om Börje Frylmark som lever med Asperger och han menar att det är samhällets syndrom. Läs artikeln här, den är tankeväckande! Hur kommer det sig att man är mer hjälpsam när det handlar om synliga handikapp än osynliga?

Till pedagoger/skolledare

OCH! Jag vill uppmana de pedagoger eller skolledare som kanske läser här att köpa in det skolpaket som Riksförbundet Attention tagit fram inför skolstarten! HÄR hittar du det, det kostar endast 270 kronor. Om skolor blir mer medvetna om vad det innebär att ha NPF-diagnoser underlättar det för skolan, för lärarna och inte minst för de elever de faktiskt har ett ansvar för! Med eller utan diagnos!

Nolltolerans är möjligt. Så får vi en skola utan kränkningar, och diskriminering.

Den rubrik jag satte på det här inlägget hade också ett seminarie som Riksförbundet Attention hade idag under Almedalsveckan i Visby. Jag satt där och hade trott att man skulle prata om frågan ur ett NPF-perspektiv: hur kan vi göra så att de elever med en sådan diagnos inte blir kränkta? Istället handlade seminariet om mobbning och kränkning elever emellan, om skolan som brottsplats osv. Jag ville säga lite om vad min son varit med om - han har inte blivit mobbad av andra elever, men jag anser att vuxenvärlden har kränkt honom rätt grovt.

Tillslut fick jag ordet, jag blev nästan lite irriterad på att alla andra gick före, men det var bra att jag fick det som sista person innan tiden för seminariet var ute. Jag berättade lite kortfattat vad vi har gått igenom och efteråt kom massor av personer fram till mig: från dyslexiförbundet, specialpedagoger, från föreningen Skolmorfar och andra som jag inte uppfattade vilka de var. Alla gav mig orden: "fortsätt kämpa", "ni har gjort det bra" osv. Jag satt och pratade lite mer med en specialpedagog som ville ha den här bloggadressen och hon avslutade med att hon tyckte att de lilla samtalet vi haft nu kunde göra henne till en bättre specialpedagog! Att jag startade den här bloggen var nog inte så dumt i alla fall!

Då jag lämnade seminariet var jag alldeles sluttömd, skakis och gråtfärdig. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig efter den vår som varit...

Dottern är ledsen...

Det är många som berörs av det som hänt i vår familj. Gick in på min dotters Facebooksida och hittade hennes statusrad från i tisdags. Jag gråter. Hon är så himla fin. Snart 12 år.

En annans historia

Pratade med en bekant igår som är i samma situation som oss, med den skillanden att den sonen numera är myndig. Den killen fick sin ADHD-diagnos för ett och ett halvt år sedan. Föräldrarna har innan dess tjatat om utredning i 10 år! Då han fick sin diagnos fick han även ART-träning och KBT-samtal. Men de har inte hjälpt killen rätt, tyvärr. Pappan har fixat en massa jobb åt honom då han inte velat gå i skolan, men de jobben har han struntat i. Han försvinner och bor hos kompisar ibland, föräldrarna kan inget göra. Eftersom den här killen är myndig kan inte heller socialtjänsten göra något, de säger bara "ja, han är välkommen hit då det gått åt pipan och då kan vi greja försörjningsstöd". Den här killen hör naturligtvis inte heller längre till BUP, utan vuxenpsyk och eftersom han är myndig har föräldrarna ingen insyn i vad som sker inom psykiatrin...

Då jag hörde den här berättelsen tänkte jag på min son. Den här myndiga killen jag skriver om här beter sig på precis samma sätt som min son gjort, men min son är inte än myndig. TACK OCH LOV! Kan inte förstå hur de här föräldrarna känner! Det måste vara fruktansvärt! Värre än vi haft det. Och vi har haft det väldigt tufft.

Placering och LVU

Förra veckan rymde sonen igen. Tidigare då han rymt har han kommit hem efter en eller ett par nätter. Den här gången kom socialjouren hem med honom och sa att de skulle åka till en familj i en grannkommun. Att det var vad han ville. Och så skedde. Dagen därpå rymde han även från den familjen. Han tyckte inte att det var så kul där. Så han rymde till stan igen.

Dagen därpå hittade man honom på stan. Hans pappa såg honom och höll span på honom till socialjouren kunde komma. Hade han gått fram till sonen hade sonen ögonaböj dragit och socialjouren skulle få svårt att hitta honom igen. Socialjouren kom tillslut, tog in honom till sig och kunde prata med honom och han tyckte att han hade ett rätt så bra liv. Att han visst kan ta hand om sig och att det var helt okej att sova hos olika kompisar. Socialsekreterarna berättade för honom att de skulle skjutsa honom till det hem han rymt från. Efter ett tag hade sonen brutit ihop totalt, börjat gråta och sa han ville hem till mig eller pappan.
"Nej, nu är det så här att du har haft hur många chanser som helst. Nu är det så att nu har alla chanser tagit slut", sa de till honom. Kl 2.30 fick de till ett LVU.

Idag har det gått några dagar ytterligare. Familjen han varit hos några dagar nu kan inte längre ha honom hos sig. Idag har socialtjänsten fått arbeta akut med att hitta en annan lösning för min son. När vi satt och åt middag ringde de och berättade att det var på väg till ett så kallat HVB-hem (Hem, Vård, Behandling). Tanken är tydligen att där ska han vara under sommaren för att komma tillbaka hem till oss i familjen lagom till skolan börjar igen. Jag försöker att inte tänka på hur det kan bli då, i höst. Jag försöker tänka att nu är nu. Sen kommer sen.

Under hela den här sista veckan har jag knappt sovit, knappt ätit. Jag har tur som har en vän som bokstavligen burit mig och tagit hand om mig sedan i fredags. Som sett till att jag sovit och ätit. Som har funnits där som en stadig klippa. Och jag har tur som har andra vänner som också finns där på andra sätt.

Nu är nu. Sen kommer sen.