Tänkvärd påminnelse

Till mina barn och till alla med låg självkänsla.
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

Till mig och alla oss som kämpar mot väderkvarnar. EN dag kommer allt att bli bra!
(Skapad av Michael Richter, konstnär.)

 Och så tröstar vi oss med att "Beautiful people do not just happen"!

Och tar en svängom med en inre dans.

Längtan

Åh, vad jag längtar efter min son! Det riktigt gör ont i mig! Jag vill prata med honom, höra hans röst, prata ett långt samtal om vad som helst. Men telefonnätet ligger nere och jag måste göra omstart på telefonen hela tiden för att det ska funka en liten stund. Och när jag väl fick mottagning så var det ingen som svarade där han bor.

Det är bestämt att jag och pappan ska få hälsa på honom var sin gång i månaden. Och varannan vecka får sonen vara utan besök. För att han ska kunna bygga upp sitt liv i den andra kommunen i lugn och ro. Jag förstår det helt och hållet i mitt intellekt. Men känslan är något annat.

Älskade sonen min! Du är mitt allt! Det finns ingen på hela jorden som ligger närmare mitt hjärta än du gör! Jag vill ligga och kramas i soffan, se film, mysa. Jag vill att allt ska vara som förr - innan allt strul började!
KRAMAR
Mamma

Skrämmande undersökning

Jag läser med jämna mellanrum en blogg som heter ADHD/ADD - alla har lättheter som är väldigt bra. I överlag finns det många bra bloggar på ämnet NPF (NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning) skrivna av sådana som mig - en förtvivlad mamma - eller av andra som själva är diagnostiserade och känner att Ordet och Kunskapen i de här frågorna måste spridas.

Skribenten för den här bloggen har gjort en undersökning bland 150 föräldrar till barn med någon, eller flera diagnoser och haft en kontrollgrupp på lika många föräldrar till "normalstörda" barn. Läs den undersökningen här! Sen kan man fundera på varför så himla lite görs i samhället för våra barn...

Att orka gå i skola

Sonen bor ju inte hemma längre. Han bor på ett så kallat HVB-hem i en annan kommun. Då terminen började ville rektorn på skolan kolla om det skulle gå bra för sonen att gå i skolan som alla andra barn. Men det har inte gått. Han orkar helt enkelt inte hela skoldagar. Han blir oerhört trött och somnar ibland. Trots att han sovit hyfsat under natten.

Igår tog man beslut om anpassad skolgång, det vill säga att man tar bort några ämnen för att orka de andra. Han kommer få sovmorgnar och en dag ledigt från skolan, men med hemstudier. Man siktar på att han ska få sju godkända betyg i grundskolan - det är det som behövs för att komma in på de praktiska programmen i gymnasiet.

Jag är lite tudelad till det där. Jag inser att det är nog rätt tänkt nu och rätt prioriterat. Samtidigt som jag vill att han ska få ges samma möjligheter som alla andra.

Viktigast nu är dock att han ska få känna att han kan lyckas med någonting. Hela hans liv har varit kantat med "misslyckanden". Det är inte alltid det är honom det berott på - i mångt och mycket är det ju samhället som misslyckats totalt, men det faller tillbaka på honom. Något som får mitt mammahjärta att gråta.

I hans skola finns en lärare som inte riktigt fungerar personkemiskt med min son. Tydligen är det så att om det är stökigt i klassen så är det min son som får bära hundhuvudet. Även om han inte är värst eller ens upphovsmakare. Igen. Fick höra om ett samtal med den här läraren och föreståndaren på hemmet där sonen bor. Läraren hade sagt att om man inte som elev kan föra sig i klassrum och bara ställa till det så borde man inte vara välkommen på den skolan! Läraren påstod att han var så stökig på allas lektioner. Föreståndaren drämde till (för hon vet att så inte är fallet): "Men du, visst är det endast på dina lektioner som det kan vara lite problem?" Föreståndaren ska nu arbeta för att sonen ska få en annan lärare i de ämnen han nu har den här läraren som inte klarar av honom.

TACK!

Att känna ånger

Idag har vi firat lillasysters födelsedag. Sonen var med. Tack och lov! Vi har haft en alldeles fantastisk dag ute vid havet med hela tjocka släkten. Sonen lekte med småkusinerna som bara älskar honom :) Som mamma blir jag alldeles varm i hjärtat. Lillkusinen, snart 4 år, slog sig ner i soffan då vi just kommit till stugan och hon sa:
"Det var väldigt länge sedan vi sågs!" Jag tipsade henne om att han är fantastiskt duktig på att hoppa på studsmatta och de gick och hoppade. Kärlek är där ett litet ord!

De senaste dygnen har dock varit kantade av annat. Han rymde - igen - från sitt HVB-hem häromdagen. Han blev funnen och igår var han hemma hos mig och fikade. Vi pratade en hel del, han satt och tittade ut genom fönstret och jag kunde glimta lite gråt i hans ögon. Inte så att den kom ut, men en sorg fanns där. Det blev samma sak idag på kalaset stundvis. Jag har ringt och pratat med honom nu i kväll, några timmar efter kalaset, och frågade hur det var med honom. Hur han känner sig. Inom sig. Om han vill gråta eller så. Hans egna ord blir:
"Jag känner ånger".
Det är bra. Jag vill inte alls vara i hans kläder. Han har jättemycket inom sig som han behåller inom sig själv.  Tyvärr!

Min son är en jättefin kille! Men han vill inte belasta andra med sin egen sorg. Han behöver göra det. Jag tror också att vi tillsammans också behöver göra det. Men han själv, jag själv. Och tillsammans.

Vi har just haft ett fint samtal. Han är bra. Han är fin. Han har inte alls jättekul just nu. Lillasyster och jag körde honom till hemmet där han bor. Lämnade honom där. Han tycker det känns konstigt. Jag tycker det känns konstigt. Lillasyster tycker det känns konstigt. Det ÄR jättekonstigt! Och förenat med stora känslor hos oss alla.

På det stora hela - en skitbra dag har vi haft! Och på slutet av dagen är vi alla förvirrade. Och tagna. Jag har i alla fall firat den sista icke-tonåringen i min familj. Om ett år är det bara tonåringar i min barnaskara!

Intressant läsning

Det var ett tag sedan jag skrev här. Sonen bor ju inte hemma längre, han blev tidigare i sommar omhändertagen enligt LVU och bor just nu på ett så kallat HVB-hem. Det här inlägget ska inte handla om honom. Här vill jag länka till tre bra artiklar och blogginlägg jag läst idag.

Karolinska institutet har på sin hemsida artiklar på temat ADHD och den här artikeln är riktigt bra! Fler artiklar finns att läsa på ämnet i vänsterspalten. Forskarna är inne på något jag skrivit om nedan. Jag skrev här att tänk om samhället var utformat på annat sätt än det är. Forskarna på KI säger så här;
"- Jag tror också att samhället har blivit mindre tillåtande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör att problem som annars inte skulle märkas blir större, säger Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI".

Den alltid lika underbart bra bloggen Bloggmalplace skriver här om "samhällets handikapp".  När du ändå är inne på Bloggmalplace - klicka runt där och läs! Det är en riktigt, riktigt bra blogg i ämnet ADHD och NPF!

På Funkaportalen kan man läsa om Börje Frylmark som lever med Asperger och han menar att det är samhällets syndrom. Läs artikeln här, den är tankeväckande! Hur kommer det sig att man är mer hjälpsam när det handlar om synliga handikapp än osynliga?

Till pedagoger/skolledare

OCH! Jag vill uppmana de pedagoger eller skolledare som kanske läser här att köpa in det skolpaket som Riksförbundet Attention tagit fram inför skolstarten! HÄR hittar du det, det kostar endast 270 kronor. Om skolor blir mer medvetna om vad det innebär att ha NPF-diagnoser underlättar det för skolan, för lärarna och inte minst för de elever de faktiskt har ett ansvar för! Med eller utan diagnos!

Nolltolerans är möjligt. Så får vi en skola utan kränkningar, och diskriminering.

Den rubrik jag satte på det här inlägget hade också ett seminarie som Riksförbundet Attention hade idag under Almedalsveckan i Visby. Jag satt där och hade trott att man skulle prata om frågan ur ett NPF-perspektiv: hur kan vi göra så att de elever med en sådan diagnos inte blir kränkta? Istället handlade seminariet om mobbning och kränkning elever emellan, om skolan som brottsplats osv. Jag ville säga lite om vad min son varit med om - han har inte blivit mobbad av andra elever, men jag anser att vuxenvärlden har kränkt honom rätt grovt.

Tillslut fick jag ordet, jag blev nästan lite irriterad på att alla andra gick före, men det var bra att jag fick det som sista person innan tiden för seminariet var ute. Jag berättade lite kortfattat vad vi har gått igenom och efteråt kom massor av personer fram till mig: från dyslexiförbundet, specialpedagoger, från föreningen Skolmorfar och andra som jag inte uppfattade vilka de var. Alla gav mig orden: "fortsätt kämpa", "ni har gjort det bra" osv. Jag satt och pratade lite mer med en specialpedagog som ville ha den här bloggadressen och hon avslutade med att hon tyckte att de lilla samtalet vi haft nu kunde göra henne till en bättre specialpedagog! Att jag startade den här bloggen var nog inte så dumt i alla fall!

Då jag lämnade seminariet var jag alldeles sluttömd, skakis och gråtfärdig. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig efter den vår som varit...